Allierade höga kommissionen
Allierade höga kommissionen[a], även kallad Kontrollkommissionen, var 1949–1955 ockupationsmakternas högsta myndighet i det nybildade Västtyskland och i Västberlins sektorer.[1][2]
Historia
redigeraTillkomst
redigeraVästtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland, BRD) grundades 1949 av förbundsländerna i det tyska område som sedan andra världskrigets slut var ockuperat av Storbritannien, USA och Frankrike. Inför bildandet av den nya staten, höll ockupationsmakterna 5–8 april 1949 en utrikesministerkonferens, som bland annat resulterade i att ockupationsregeringen inte längre skulle vara militär. Överbefälhavaren i respektive ockupationszon skulle, såvida situationen inte krävde annat, endast styra över den militära styrkan, och militärguvernörsrollen i varje zon ersättas av en civil högkommissionär. De tre högkommissionärerna skulle samverka i den Allierade höga kommissionen. Den fortsatta relationen mellan ockupationsmakterna och den nya förbundsrepubliken formulerades i ockupationsstatuten, daterad 10 april 1949.[3][4] Mer detaljerade bestämmelser gällande kommissionen presenterades med en särskild stadga den 20 april.[2]
Den 21 september 1949, dagen efter att Västtysklands första regering svurits in, trädde ockupationsstatuten i kraft och den Allierade höga kommissionen blev högsta myndigheten.[5]
Verksamhet
redigeraDe tre högkommissionärena representerade i Allierade höga kommissionen var sin ockupationsmakt och ledde i övrigt förvaltningen av respektive ockupationszon.[6]
I varje förbundsland fanns en så kallad Landeskommissar som representant för alla tre högkommissionärerna, men vars statstillhörighet skulle vara samma land som tillhörigheten för den ockupationszon förbundslandet låg i.[2]
Även stadskommendanterna i Västberlin underställdes den Allierade höga kommissionen.[7]
Kommissionen agerade aktivt inom områden som definierats i ockupationsstatuten, men i möjligaste mån ville man låta den nya, västtyska förbundsstatens och förbundsländernas organ verka och främst hålla sig till att kontrollera, för att sedan successivt överlämna ansvaret. Till exempel skulle all lagstiftning, både på förbunds- och delstatsnivå, godkännas av kommissionen, fram till revideringen av ockupationsstatuten i mars 1951.[8]
Den första revideringen gjordes dock redan i november 1949, efter att förhandlingar mellan den västtyska regeringen och höga kommissionen bland annat resulterat i tillåtelse för Västtyskland att delta i internationella organisationer och upprätta diplomatiska förbindelser med andra länder.[8]
Bonn-enklaven
redigera
Under våren 1949 hade Parlamentariska rådet, bestående av representanter för förbundsländernas parlament, röstat fram Bonn som provisorisk huvudstad för den nya förbundsrepubliken, ett val som förbundsdagen bekräftade under hösten.[9]
Då den Allierade höga kommissionen skulle ha sitt säte i närheten av den västtyska regeringen,[2][10] installerades huvudkontoret i ett tidigare hotellkomplex på Petersberg, en av Siebengebirges höjder strax sydöst om Bonn.
Sommaren 1952 flyttades den då minskade verksamheten till Bonnstadsdelen Mehlem, dit det amerikanska högkommissariatet hade flyttat sitt huvudkontor. Även den franska kommissariatet flyttade till Bonn, men Storbritannien behöll sitt i Porz-Wahn, idag en del av Köln.[6]
Bonn med omgivning, totalt cirka 16 × 16 km, bröts ut ur den brittiska ockupationszonen och bildade en särskild ockupationszon, en enklav direkt underställd den Allierade höga kommissionen. Den centrala delen av Bonn, där den nya förbundsrepublikens parlament och regering installerade sig, förklarades vara en ockupationsfri zon. Bonn-enklavens särskilda ockupationsstatus påverkade dock inte förbundslandet; Bonn var fortfarande en del av Nordrhein-Westfalen.[6][10]
Upplösning
redigeraNär Parisfördragen trädde i kraft den 5 maj 1955, upphörde ockupationsstyret i Västtyskland och Allierade höga kommissionen upplöstes.[8] Storbritanniens, USA:s och Frankrikes fortsatta relationer med Västtyskland skulle i fortsättningen skötas via deras ambassadörer.[11]
Västmakternas stadskommendanter i Berlin, där ockupationsstyret fortsatte, underställdes ockupationsmakternas ambassadörer.[12]
Se även
redigeraAnmärkningar
redigeraReferenser
redigera- ^ Die "Vier Mächte" in Deutschland von 1945 bis 1990 Bundesregierung. Läst 7 december 2020.
- ^ [a b c d] Satzung der Alliierten Hohen Kommission für Deutschland, vom 20. April 1949 Verfassungen der Welt. Läst 11 december 2020.
- ^ Die Besatzungszeit und die Entstehung zweier Staaten 1945-1961: Die Beschlüsse der Außenministerkonferenz der drei Westmächte in Washington (8. April 1949) Deutsche Geschichte in Dokumenten und Bildern (DGDB), German Historical Institute, Washington, DC. Läst 5 december 2020.
- ^ Vorentscheidungen der Siegermächte: 5. - 8. April 1949 Deutschland-Chronik, Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 5 december 2020.
- ^ Wolfgang Benz. Besatzungsstatut: Einführung 100(0) Schlüsseldokumente zur deutschen Geschichte im 20. Jahrhundert, Bayerische Staatsbibliothek. Läst 8 december 2020.
- ^ [a b c] Helmut Vogt. Die Alliierte Hohe Kommission am Rhein (1949-1955) Portal Rheinische Geschichte, LVR-Institut für Landeskunde und Regionalgeschichte. Läst 11 december 2020.
- ^ Werner Breunig (1989). Verfassunggebung in Berlin 1945–1950 Beiträge Zur Politischen Wissenschaft, Band 58. Duncker & Humblot. ISSN 0582-0421. Läst 11 december 2020.
- ^ [a b c] Vor 70 Jahren: Besatzungsstatut für die Bundesrepublik Bundeszentrale für politische Bildung, 18 september 2019. Läst 4 december 2020.
- ^ Wolfgang Benz (23 april 2005). Zwei Staatsgründungen auf deutschem Boden Bundeszentrale für politische Bildung. Läst 1 december 2020.
- ^ [a b] Elmer Plischke et al. (1951). History of the Allied High Commission for Germany, Its Establishment, Structure, and Procedures Läst 11 december 2020.
- ^ Die Pariser Verträge, 23. Oktober 1954 100(0) Schlüsseldokumente zur deutschen Geschichte im 20. Jahrhundert, Bayerische Staatsbibliothek. Läst 7 december 2020.
- ^ Gerhard Keiderling. Die Vier Mächte in Berlin: Zur Rechtslage der Stadt von 1949 bis 1961 Luisenstädtischer Bildungsverein. Läst 11 december 2020.