Wikipedia

Elöverkänslighet

upplevd överkänslighet för elektromagnetiska fält

Med elöverkänslighet (även elallergi, elkänslighet eller bildskärmssjuka) avses en upplevd extra känslighet för elektromagnetiska fält. Symtomen innefattar sömnstörningar, huvudvärk, allmän trötthet, koncentrationssvårigheter, yrsel, irriterad hud samt hjärtklappning.[1][2] Elöverkänslighet har ej kunnat påvisas i vetenskapliga försök trots omfattande forskning.[3] Elöverkänsliga patienter som i dubbelblinda försök trott sig blivit utsatta för signaler från en mobiltelefon har uppgett sig få kraftig huvudvärk, trots att inget fält har varit påslaget,[4] vilket tyder på att besvären inte orsakas av elektromagnetiska fält, utan har psykologiska orsaker, en så kallad noceboeffekt.[4][5] Svenska myndigheters linje är att elektromagnetisk strålning under de gränsvärden som Strålsäkerhetsmyndigheten utfärdat inte kan leda till besvär.[6]

Historik

redigera

Elöverkänslighet som sjukdomstillstånd blev allmänt känt under 1980-talet då det i media uppmärksammades människor som fått besvär av arbete vid datorbildskärmar. Den första artikeln om fenomenet skrevs av journalisten Gunni Nordström och publicerades i TCO-tidningen i oktober 1985. I och med att allt fler av TCO:s medlemmar fick problem vid bildskärmsarbete införde denna fackförening från 1992 en egen kvalitetsmärkning av bildskärmar TCO Certified där man ställer krav bland annat på låg strålning.[7][8]

Rådet för arbetslivsforskning, RALF, fick 1997 ett regeringsuppdrag att redovisa en översikt och en utvärdering av såväl svenska som internationella forskningsresultat vad gällde elöverkänslighet samt hälsorisker med elektriska och magnetiska fält. Att någon hälsofara skulle föreligga kunde dock inte påvisas av utredarna. En av utredarna, Olle Johansson, reserverade sig mot rapporten med hänvisning till att viss biologisk forskning på människor och djur utelämnades.[9] Då rapporten utkommit lämnade drygt 400 elöverkänsliga in vittnesuppgifter med beskrivning av sina besvär. En del av detta material utgavs senare i bokform av Rigmor Granlund-Lind och John Lind under titeln Svart på vitt.[10] En psykologisk förklaringsmodell varken förnekar att dessa symtom finns eller påstår att de är simulerade.[3][11]

I en majoritet av genomförda blindtester har det visat sig att personer som själva beskriver sig som elöverkänsliga inte kan skilja på när elektromagnetiska fält varit på- eller avslagna.[3][11] Detta gäller både mobiltelefonsignaler,[4] och annan, mer lågfrekvent, strålning.[12] Enligt Socialstyrelsen är orsaken till symptomen klassisk betingning.[1]

Förekomst

redigera

En enkät visade 2002 att i Kalifornien hävdade 3 % av urvalsgruppen på 2 072 människor att de led av elöverkänslighet, definierat som "allergisk eller väldigt känslig mot att vara nära elektriska apparater, datorer eller kraftledningar". Svarsfrekvensen var 58 %.[13] En undersökning i Schweiz 2004 visade på en förekomst av 5 % i en urvalsgrupp på 2 048 personer.[14] 2007 visade en brittisk undersökning av en slumpmässigt utvald grupp på 20 000 personer på en 4 % förekomst av symptom tillskrivna elektromagnetiska fält.[15]

I en hälsoenkät som Socialstyrelsen gjorde 1999 uppgav sig 3,1 % av de svarande vara känsliga, överkänsliga eller allergiska mot elektriska eller magnetiska fält, vilket skulle motsvara 200 000 vuxna personer i Sverige.[16][17] En annan undersökning i Stockholms län 1997 rapporterade 1,5 % av de tillfrågade att de var elöverkänsliga, definierat som "överkänslighet eller allergi mot elektriska eller magnetiska fält" (svarsfrekvens 73 %).[18]

I en rapport till Europeiska kommissionen slås fast att skillnaderna i förekomst åtminstone delvis kan förklaras av skillnader i tillgänglig information och rapportering i media.[19][20][21] Andra har uttryckt liknande uppfattningar.[22][23]

Orsaker

redigera

Både fysiologiska och psykologiska faktorer har föreslagits som orsaker. Världshälsoorganisationen listar luftföroreningar, oljud, dålig eller flimrande belysning och dålig ergonomi som möjliga fysiologiska orsaker till de symtom som personer med elöverkänslighet rapporterar.[2]

Behandling

redigera

Med tanke på avsaknaden av orsakssamband mellan symptom och elektromagnetiska fält bör behandling av elöverkänslighet inrikta sig på dels att identifiera eventuella andra fysiologiska orsaker och dels en psykologisk utvärdering av eventuella psykologiska orsaker.[2] Orsaker kan vara luftföroreningar, oljud, dålig eller flimrande belysning eller dålig ergonomi.[2]

År 2006 gjordes en översikt över nio kliniska prövningar för behandling av elöverkänslighet.[24] Författarna fastslog att fler studier behövdes, men att den information som stod till buds tydde på att kognitiv beteendeterapi är den föredragna behandlingsmetoden. Även andra studier föreslår kognitiv beteendeterapi som behandlingsform.[19]

I Sverige finns i dag personer som av läkare diagnostiserats för elöverkänslighet. Enligt Socialstyrelsens diagnoskod R68.8, "Andra specificerade generella symtom och sjukdomstecken", kan diagnosen "elöverkänslig" sättas för symptombilden. Ytterligare information finns i en skrivelse från Socialstyrelsen.[25]

Se även stycket om elsanering nedan.

Elsanering

redigera

Trots att symptomen för elöverkänslighet inte orsakas av elektromagnetiska fält kan drabbade individer bli hjälpta av att minska sin exponering mot elektromagnetiska fält. Symptom orsakade av nocebo kommer följaktligen minska då den upplevda orsaken till besvären försvinner. Av denna anledning erbjuder vissa svenska kommuner ekonomiska bidrag för att minska elektromagnetiska fält i bostäder, så kallad elsanering. Umeå kommun subventionerar 75 % av kostnaderna upp till maximala 50 000 kronor.[26] Åtgärder kan exempelvis omfatta byte till skärmade kablar, ommålning med ledande färg, byte av spis, inläggning av vattenrör av plast och nätfrånkopplare.[26] Även Skellefteå, Linköping och Stockholm erbjuder bidrag för elsanering.[27]

Många svenska kommuner tillåter dock inte ekonomiska bidrag till elsanering. Ingen kommun i Halland hade 2007 beviljat bidrag för elsanering, trots överklagan till länsrätten.[28] Varken kammarrätten eller regeringsrätten har velat ta upp fallen.[28] Enligt Boverket säger rättspraxis att elsanering inte ska ersättas enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag.[28][29]

Beslutet att sjukhusen i Örebro län skall köpa in elavskärmande baldakiner har kritiserats av Lars-Gunnar Gunnarsson, docent och verksamhetschef för arbets- och miljömedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro, som menar att beslutet var enbart politiskt och att vården skulle ha sagt nej om de hade blivit tillfrågade.[27]

Elöverkänslighet i Europa

redigera

I en del länder i Västeuropa har elöverkänsliga personer bildat föreningar för att tillvarata sina intressen.[30]

Europarådet har i en resolution från år 2011 rekommenderat medlemsländerna att särskilt beakta "elöverkänsliga" personer och införa speciella skyddsåtgärder för dessa, inklusive att skapa strålningsfria zoner som inte täcks av trådlösa nätverk.[31]

Elöverkänslighet i Sverige

redigera

Sveriges riksdag har vid flera tillfällen fått in motioner rörande elöverkänslighet och dess erkännande som folksjukdom.[32][33][34][35][36][37] På 90-talet inlämnades 73 motioner nämnande elöverkänslighet och på 00-talet inlämnades 90 stycken.[38] Där Ulrika Heie (C), tidigare Carlsson, lämnat in flera och fortsatt fram till år 2022.[39]

Eftersom myndigheter och de elöverkänsligas organisationer intar oförenliga ståndpunkter om orsakerna till besvären, lät Statens strålskyddsinstitut, SSI under år 2004 och 2005 genomföra ett projekt ”Transparensforum”. Representanter från statliga och kommunala myndigheter, politiker, samt företrädare för telekomindustrin och de elöverkänsligas föreningar, bjöds in till seminarier för att tillsammans diskutera och om möjligt uppnå konsensus. Som moderator anlitades bland annat TV-programledaren Göran Skytte.[40] Efter att projektet avslutats lät SSI en fristående konsultfirma göra en utvärdering av det.[41] Projektet lyckades visserligen med att förbättra dialogen mellan de deltagande aktörerna, men fick inte något genomslag för dialogen ute i samhället.[41]

I Mora kommun debatterades under flera år huruvida kommunen skulle upprätta en strålningsfri zon. I mars 2012 lade miljönämnden ned ärendet.[42] Beslutet att lägga ner ärendet överklagades i flera instanser. Mark- och miljööverdomstolen beslöt 2013-09-09 att inte ge prövningstillstånd, ett beslut som inte går att överklaga, mål nr 5713-13.

Intresseföreningar i Sverige är Elöverkänsligas förbund, en handikapporganisation som uppbär statsbidrag.[43]

Se även

redigera

Källor

redigera
  1. ^ [a b] Elektriska och magnetiska fält och hälsoeffekter, Rapport från Socialstyrelsens expertgrupp, SoS-rapport 1995:1, ISBN 91-7201-004-5, sid. 135-136, 181, 185, 187
  2. ^ [a b c d] ”Electromagnetic fields and public health”. Världshälsoorganisationen(WHO). Arkiverad från originalet den 19 september 2010. https://web.archive.org/web/20100919141935/http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs296/en/. Läst 17 september 2010. 
  3. ^ [a b c] Rubin, James (March-April 2005). ”Electromagnetic hypersensitivity: a systematic review of provocation studies”. Psychosomatic Medicine "67" (2): ss. 224–32. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?cmd=Retrieve&db=pubmed&dopt=Abstract&list_uids=15784787. 
  4. ^ [a b c] Rubin, James (20 december 2006). ”Are some people sensitive to mobile phone signals? Within participants double blind randomised provocation study”. British Medical Journal "332" (7546): ss. 886–891. doi:10.1136/bmj.38765.519850.55. ISSN 0959-8138. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16520326. 
  5. ^ Rubin, James (1 januari 2010). ”Idiopathic Environmental Intolerance Attributed to Electromagnetic Fields”. Bioelectromagnetics "31" (1): ss. 1–11. doi:10.1002/bem.20536. PMID 19681059. 
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120118151203/http://www.socialstyrelsen.se/halsoskydd/elektromagnetiskafalt. Läst 13 december 2011.  Socialstyrelsen om elektromagnetiska fält 2010-11-12
  7. ^ ”TCO Development and the TCO labelling system”. Arkiverad från originalet den 30 november 2010. https://web.archive.org/web/20101130023105/http://tcodevelopment.com/pls/nvp/Document.Show?CID=4146&MID=192. Läst 14 november 2009. 
  8. ^ ”Milestones in the history of the TCO label”. Arkiverad från originalet den 30 november 2010. https://web.archive.org/web/20101130023354/http://tcodevelopment.com/pls/nvp/Document.Show?CID=4146&MID=199. Läst 14 november 2009. 
  9. ^ Arbetslivsinstitutet (1998). ”Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet och neurologisk sjukdom - en kunskapsöversikt”. http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/4180/1/ah1998_23.pdf. 
  10. ^ Rigmor Granlund-Lind, John Lind (2002). Svart på Vitt. Sala: Mimers Brunn. ISBN 91-88884-05-8 
  11. ^ [a b] Röösli M (20 december 2008). ”Radiofrequency electromagnetic field exposure and non-specific symptoms of ill health: a systematic review”. Environ. Res. "107" (2): ss. 277–87. doi:10.1016/j.envres.2008.02.003. PMID 18359015. 
  12. ^ Wallace D, Eltiti S, Ridgewell A, Garner K, Russo R, Sepulveda F, Walker S, Quinlan T, Dudley S, Maung S, Deeble R, Fox E (2011). ”Cognitive and physiological responses in humans exposed to a TETRA base station signal in relation to perceived electromagnetic hypersensitivity”. Bioelectromagnetics. doi:10.1002/bem.20681. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21647932. 
  13. ^ Levallois, P (20 december 2002). ”Study of self-reported hypersensitivity to electromagnetic fields in California”. Environ Health Perspect "110" (Suppl 4): ss. 619–23. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?cmd=Retrieve&db=pubmed&dopt=Abstract&list_uids=12194896. 
  14. ^ Schreier, N (20 december 2006). ”The prevalence of symptoms attributed to electromagnetic field exposure: a cross-sectional representative survey in Switzerland”. Social and Preventive Medicine (Springer) "51" (4): ss. 202-209. doi:10.1007/s00038-006-5061-2. https://link.springer.com/article/10.1007%2Fs00038-006-5061-2. 
  15. ^ Stacy Eltiti, Denise Wallace, Konstantina Zougkou, Riccardo Russo, Stephen Joseph, Paul Rasor, Elaine Fox (2007). ”Development and evaluation of the electromagnetic hypersensitivity questionnaire”. Bioelectromagnetics 28 (2): sid. 137--151. doi:10.1002/bem.20279. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17013888. 
  16. ^ Socialstyrelsen - Miljöhälsorapport 2001 Arkiverad 30 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  17. ^ Johansson O (20 december 2006). ”Electrohypersensitivity: state-of-the-art of a functional impairment”. Electromagn Biol Med "25" (4): ss. 245–58. doi:10.1080/15368370601044150. PMID 17178584. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120315195057/http://adante.vingar.se/electrohypersensitivity1.pdf. 
  18. ^ Hillert, L (20 december 2002). ”Prevalence of self-reported hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based questionnaire survey”. Scand J Work Environ Health "28" (1): ss. 33–41. PMID 11871850. 
  19. ^ [a b] Irvine, N. (2005). Definition, epidemiology and management of electrical sensitivity. Report for the Radiation Protection Division of the UK Health Protection Agency, HPA-RPD-010.
  20. ^ Hillert, L., Berglind, N., Arnetz, BB., Bellander, T. (2002). Prevalence of self-reported hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based questionnaire survey. Scand J Work Environ Health, 28(1):33-41.
  21. ^ Bergqvist U, Vogel E (1997). ”Possible Health Implications of Subjective Symptoms and Electromagnetic Fields”. Arbetslivsinstituet. 
  22. ^ Hillert L, Kolmodin-Hedman B (1997). ”Hypersensitivity to electricity: sense or sensibility?”. Journal of Psychosomatic Research 42: sid. 427-432. 
  23. ^ Liden S (1996). ”'Sensitivity to electricity' - a new environmental epidemic”. Allergy 51: sid. 519-524. 
  24. ^ Rubin GJ, Das Munshi J, Wessely S (20 december 2006). ”A systematic review of treatments for electromagnetic hypersensitivity”. Psychother Psychosom "75" (1): ss. 12–8. doi:10.1159/000089222. PMID 16361870. 
  25. ^ ”Frågor angående diagnoser 2009 (frågenummer 1448)”. Socialstyrelsen. http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/diagnoskoder/Documents/Diagnosfragor_total_091009.pdf. Läst 4 september 2010. [död länk]
  26. ^ [a b] ”Regler för bidrag till elsanering av bostäder”. Umeå kommun. Arkiverad från originalet den 6 december 2010. https://web.archive.org/web/20101206103908/http://www.umea.se/download/18.4f3da07a11a52dd8434800025145/regler_elsan.pdf. Läst 5 september 2010. 
  27. ^ [a b] Sara Rörbecker (15 september 2010). ”Miljoner till ovetenskaplig diagnos”. Sydsvenskan. 
  28. ^ [a b c] ”Inga bidrag ges till elsanering i Halland”. Hallandsekot. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=1509864. Läst 5 september 2010. 
  29. ^ Handbok för bostadsanpassningsbidraget. Fritzes/Norstedts Juridik AB och Boverket. 2009. sid. 6.7.11. ISBN 91-38-31743-5 
  30. ^ Länkar till ideella organisationer från Elöverkänsligas riksförbund
  31. ^ The potential dangers of electromagnetic fields and their effect on the environment, punkt 8.1.4
  32. ^ Lindholm, Jan (mp) (2011). ”Icke-joniserande strålning”. Motion 2011/12:Fö213. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&dokid=GZ02F%C3%B6213. Läst 10 oktober 2011. 
  33. ^ Carlsson, Ulrika (c); Qarlsson, Annika (2010). ”Elöverkänslighet”. Motion 2010/11:Fö249. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GY02F%C3%B6249. Läst 19 juli 2011. 
  34. ^ Carlsson, Ulrika (c); Qarlsson, Annika (2009). ”Erkännande av elöverkänslighet som sjukdom”. Motion 2009/10:Fö262. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GQ02Bo268. Läst 5 september 2010. 
  35. ^ Olander, Ronny (s) (2002). ”Ökat stöd till elöverkänsliga”. Motion 2002/03:Bo268. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GQ02Bo268. Läst 5 september 2010. 
  36. ^ Andersson, Marianne (c) (2000). ”Elöverkänslighet och mobiltelefoni”. Motion 2000/01:MJ844. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2000/01&bet=MJ844. Läst 5 september 2010. 
  37. ^ Olsson, Rolf (v) (2000). ”Elöverkänslighet och mobiltelefoni”. Motion 2000/01:MJ843. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2000/01&bet=MJ843. Läst 5 september 2010. 
  38. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Dokument & lagar”. riksdagen.se. http://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/?doktyp=mot&q=el%C3%B6verk%C3%A4nslighet&p=1&st=2. Läst 5 april 2019. 
  39. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Information till myndigheter om elöverkänslighet som funktionshinder Motion 2022/23:1684 av Ulrika Heie (C) - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/information-till-myndigheter-om-eloverkanslighet_HA021684. Läst 22 januari 2023. 
  40. ^ ”2007:15 Transparensforum om mobiltelefoni –utbyggnaden av 3:e generationensmobiltelefoni i Sverige”. SSI. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304213302/http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Publikationer/Rapport/Stralskydd/2007/200715/. Läst 31 augusti 2010. 
  41. ^ [a b] Faugert & Co:Transparensforum - en utvärdering av genomförandet och effekterna av projektet Transparensforum om mobiltelefoni Arkiverad 17 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  42. ^ Rebecca Haimi (6 mars 2012). ”Ingen strålningsfri zon i Mora”. DN. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ingen-stralningsfri-zon-i-mora. Läst 6 mars 2012. 
  43. ^ [1] Arkiverad 3 december 2011 hämtat från the Wayback Machine. Statsbidrag till handikapporganisationer

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Elöverkänslighet&oldid=56167525”
  NODES
INTERN 2