Gravand
Gravand (Tadorna tadorna) är en andfågel som tillhör släktet gravänder (Tadorna) inom familjen änder (Anatidae). Till utseende, rörelsemönster och flygstil liknar gravänderna mest gässen. Fågeln förekommer utmed kusterna i större delen av Europa, men även inåt landet österut till Kina. Beståndet globalt anses vara livskraftigt.
| Gravand Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Nära hotad[2] Status i Finland: Sårbar[3] | |
 Adult hona. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Andfåglar Anseriformes |
| Familj | Änder Anatidae |
| Underfamilj | Tadorninae |
| Släkte | Tadorna |
| Art | Gravand T. tadorna |
| Vetenskapligt namn | |
| § Tadorna tadorna | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Gult – häckningsområden Blått – vinterkvarter Grönt – Förekomst året om. | |
| Synonymer | |
| |
 Sträckande gravänder. | |
Kännetecken
redigeraUtseende
redigera
Gravanden är en brokig, gåslik and med en kroppslängd på 55–65 centimeteter. Den har lång hals, långa ben och långa, spetsiga vingar, kraftig kropp och stor, tydligt uppåtböjd näbb. Fågeln är till största delen vit med grönt huvud, röd näbb och hasselnötsbrun gördel på framsidan. Skuldror och vingpennor är svarta. Könen är lika varandra, men hanen är något större och har under parningstiden en svullen röd knopp mellan ögonen.
Läte
redigeraGravanden är en ljudlig fågel. Från hanen hörs svischande visslingar under uppvaktningen. Även ett upprepat, tvåstavigt "pju-pu" hörs. Honans läte är ett nasalt gnäggande.
Utbredning
redigeraGravanden förekommer längs kusterna i större delen av Europa österut genom Centralasien till nordöstra Kina och söderut till Iran och Afghanistan. Vintertid når den norra Afrika, Irak, Pakistan, norra Indien, Bangladesh och södra Kina.[4] I Europa har den tillfälligt även noterats på Färöarna, Madeira, Azorerna, Kanarieöarna och Svalbard.[5] Gravanden har också på senare tid vandrat söderut i Afrika till Ghana.[6] I Asien finns fynd från östligaste Ryssland[7] och Filippinerna[8].
Förekomst i Sverige
redigeraI Sverige häckar merparten på de södra kusterna, både på ost- och västkusten till Bohuslän respektive norra Uppland- Den häckar även sparsamt i inlandet i Skåne, på Öland och Gotland.[2]
Det finns få uppgifter om gravandens svenska utbredning i historisk tid. Dock finns det fossila fynd från Birka, och från 1700-talet finns enstaka uppgifter om häckande gravand i Stockholms skärgård, vilket kan tyda på att arten tidigare hade en nordligare häckningsutbredning i Sverige.[källa behövs]
Systematik
redigeraGravanden beskrivs som en av de minst typiska arterna i släktet Tadorna och har betraktats som en möjlig länk mellan släktet och Alopochen. I fångenskap har den hybridiserat med flera andra arter inom sitt släkte, men även nilgås, gräsand och ejder. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Ekologi
redigera
Gravanden trivs bäst vid långgrunda ler- och sandstränder, gärna med laguner. De återfinns även vid större träsk och i jordbruksmiljö. Gravanden flyger och simmar väl och kan dyka. När den dyker använder den, förutom fötterna, också vingarna för att ta sig fram. Dess föda består av små havsdjur, frön, knoppar och späda skott.
Häckning
redigeraSom boplats gräver gravanden, i en jord- eller sandbank, en gång som vidgar sig mot slutet. Den inre delen fodras med gråvitt dun. Den nyttjar också hålor grävda av andra djur som kanin, räv eller grävling. Gravanden häckar även i håligheter i trädstammar, stenrösen, stengärdsgårdar, under halmstackar eller under byggnader. Gravanden lägger i snitt sju till 15 helt vita, glänsande, ovala och tillspetsade ägg, vanligtvis i Sverige mellan mitten av maj till en vecka in i juni men kan lägga ägg redan i slutet av april ända till början av juli. Honan sköter ruvningen medan hanen ofta står på vakt i närheten, gärna på en upphöjd plats. Så fort honan lämnar redet för näringssök täcker hon äggen helt med dun. Äggen ruvas i cirka 30 dygn och ungarna är flygga efter 45–50 dygn. Tidigt tar de sig ned till närmsta vatten där de vaktas och tas om hand av båda föräldrar.
Gravanden och människan
redigeraStatus och hot
redigeraArten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 415 000 och en halv miljon vuxna individer.[1]
I Sverige listas den som nära hotad på Artdatabankens rödlista.[9] Under 1900-talet har antalet häckande par kraftigt varierat i Sverige. I början av seklet minskade beståndet kraftigt i hela Östersjöområdet men senare under 1950-talet ökade antalet igen, bland annat på grund av fridlysning i Danmark. Nu minskar arten återigen, sedan millennieskiftet med mellan 15 och 30 %. Beståndet uppskattades 2020 till mellan 9 200 och 12 200 häckande individer.[2]
Taxonomi och namn
redigeraCarl von Linné beskrev arten 1758 som Anas Tadorna i tionde upplagan av Systema naturae. Den äldsta skriftliga källa där det svenska trivialnamnet nämns är från 1790[10] och allmänt anses att förledet grav- kommer av artens vana att häcka i hålor i marken. Gravand har även kallats gravgås[10], jugås (på Gotland)[10], brandgås[10] och ringgås[11].
Referenser
redigeraNoter
redigera- ^ [a b c d] BirdLife International 2019 Tadorna tadorna . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 7 januari 2023.
- ^ [a b c] Artfakta om gravand, ArtDatabanken.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av gravand – Tadorna tadorna” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26323. Läst 22 mars 2022.
- ^ Carboneras, C. and G. M. Kirwan (2020). Common Shelduck (Tadorna tadorna), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.comshe.01
- ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 131. ISBN 978-84-941892-9-6
- ^ Dowsett-Lemaire, F., and R. J. Dowsett (2014). The Birds of Ghana: An Atlas and Handbook. Tauraco Press, Liège, Belgium.
- ^ Brazil, M. (2009). Field Guide to the Birds of East Asia: Eastern China, Taiwan, Korea, Japan and Eastern Russia. Christopher Helm, London.
- ^ Robson, C. (2013). From the field. BirdingASIA. 19: 123–128.
- ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b c d] Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
- ^ C. A. Hansson (1889) Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Förhandlingar, nr.5, Stockholm, sid:314
Källor
redigera- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag
- Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 56-57
- Lars Larsson, Birds of the world, cd-rom, 2001
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör gravand.
Wikispecies har information om gravand.
Wiktionary har ett uppslag om gravand.- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
- Läten på xeno-canto.org