Wikipedia

Värmlandsbrigaden

en svensk infanteribrigad

Värmlandsbrigaden (IB 2) var en infanteribrigad inom svenska armén som verkade i olika former åren 1949–2000. Förbandsledningen var förlagd i Kristinehamns garnison i Kristinehamn.[2][3]

Värmlandsbrigaden
(IB 2)
Vapen för Värmlandsbrigaden tolkat efter dess blasonering.
Information
Officiellt namnVärmlandsbrigaden
Datum1949–2000
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollKrigsförband
Del avMellersta militärområdet [a]
FöregångareVärmlands regemente [b]
StorlekInfanteribrigad
HögkvarterKristinehamns garnison [c]
FörläggningsortKristinehamn
ValspråkCum Deo et victricibus armis
("Med Gud och segerrika vapen")
FärgerGult och svart          
Marsch"Pepitamarsch" (Neumann). [d]
DekorationerVärmlregbrigMSM [e]
SegernamnFredriksodde (1657)
Tåget över Bält (1658)
Lund (1676)
Landskrona (1677)
Narva (1700)
Düna (1701)
Kliszów (1702)
Fraustadt (1706)
Malatitze (1708)
Gadebusch (1712)
Befälhavare
Brigadchef Öv. Björn Tomtlund [f]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Truppslagstecken m/1960
Förbandstecken m/1960
Tilläggstecken

Historik

redigera

Värmlandsbrigaden tillkom genom försvarsbeslutet 1948, då fältregementet Värmlands regemente omorganiserades åren 1949–1951 till en infanteribrigad.[4]

I samband med att värnpliktsutbildningen upphörde 1992 vid Livregementets grenadjärer, kom en brigadskyttebataljon ur Närkebrigaden att överföras till Värmlandsbrigaden, där den kom att benämnas Grenadjärbataljonen. Brigaden gick därmed in i brigadorganisationen IB 77R.

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen rationaliseringar av utbildningen av infanteribrigaderna, genom bland annat att samlokalisera förband inom samma stad eller län. Där regeringen då föreslog för riksdagen att samlokalisera Värmlandsbrigaden, vilken i huvudsak producerades vid Värmlands regemente (I 2/Fo 52), med Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn. Vidare tydliggjordes krigsorganisationen, vilket resulterade i att Värmlandsbrigaden avskildes från Värmlands regemente. Från den 1 juli 1994 bildade brigaden ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M).[5]

I samband med hemtransporten från en pansararméövning på Prästtomta skjutfält den 22 april 1998 förolyckades soldaterna Martin Broberg och Andrea Lönnrot i en trafikolycka, i höjd med Säbybacken i Vintrosa på dåvarande sträckningen av E18, sedan 2008 Länsväg T 691. Trafikolyckan gav upphov till skärpta kör- och vilotider för fordonsförare inom Försvarsmakten.[6]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i propositionen att avveckla fem infanteribrigader, IB 1, IB 2, IB 12, IB 16 och NB 13. Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.[7]

Verksamhet

redigera

Som ett led av försvarsbeslutet 1992 blev brigaden en av de sex ursprungliga infanteribrigader som skulle mekaniseras, och med det utrustas med de rysktillverkade pansarskyttefordonen BMP-1 och MT-LB med svensk benämning pbv 501 och pbv 401. Organisationen brigaden skulle gå in i kallades IB 2000 och denna skulle vara i produktion 2004 och helt genomfört 2006. Brigaden hann dock aldrig gå in i den nya organisationen på allvar, då den tillsammans med Värmlands regemente upplöstes och avvecklades den 30 juni 2000.

Internationell verksamhet

redigera

År 1996 ansvarade brigaden för uppsättningen av BA 06. Vilken var den sjätte bataljonen av de så kallade bosnienbataljonenerna.

I oktober 2000 deltog 15 värnpliktiga värmlänningar och cirka 25 officerare från brigaden, i övningen "Baltic Eagle" i Riga, Lettland. Övning kom att kallas för ”brigadens sista strid”, detta då den ägde rum 300 år efter slaget vid Narva.[8]

Bataljoner

redigera
  • 1. brigadskyttebataljonen–Vargbataljonen (Pbv 501)
  • 2. brigadskyttebataljonen–Djerfbataljonen (Pbv 501)
  • 3. brigadskyttebataljonen–Örnbataljonen (Pbv 501)
  • 4. brigadskyttebataljonen–Grenadjärbataljonen (Pvrb 55/TOW)
  • Brigadluftvärnsbataljon (Lvrbs 70)
  • Brigadhaubitsbataljon (Haub 77A)
  • Brigadpionjärsbataljon

Heraldik och traditioner

redigera

I samband med att Grenadjärbataljonen tillfördes och blev brigadens fjärde bataljon, så överlämnades även Närkebrigadens fana till bataljonen i dess egenskap av traditionsbärare för Närkebrigaden.[9]

Värmlandsbrigaden delade heraldik och traditioner med Värmlands regemente.[2] Regementet och brigaden avvecklades i samband med försvarsbeslutet 2000. Regementets sista chef var Överste Björn Tomtlund som samtidigt var chef för brigaden. Vid avslutningsceremonin den 30 juni 2000 förklarade Tomtlund "Härmed förklarar jag Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden för nedlagda", i samband med avslutningsceremonin restes en minnessten vid Kristinehamns garnison, och de 150 officerarna vid brigaden och regementet en för ändamålet framtagen minnesmedalj, Värmlands regementes (I 2) och Värmlandsbrigadens (IB 2) minnesmedalj i silver (VärmlregbrigMSM).[10] Bandets färger är baserat på förbandets traditionsfärger och är tillverkad av förgyllt silver.[11]

Förbandschefer

redigera

Brigadchefer åren 1949–2000. Åren 1949–1994 var brigadchefen tillika ställföreträdande chef vid Värmlands regemente.[3][12]

Namn, beteckning och förläggning

redigera
Namn
Värmlandsbrigaden 1949-10-01 – 2000-06-30
Beteckningar
IB 2 1949-10-01 – 2000-06-30
Förläggningsorter
Karlstads garnison (F) 1949-10-01 – 1994-06-30
Kristinehamns garnison (F) 1994-07-01 – 2000-06-30

Galleri

redigera
  •  
    De gamla kasernerna på Kasernhöjden i Karlstad.
  •  
    Brigadens stabsbyggnad i Kristinehamn.
  •  
    Minnessten i Kristinehamn över Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden
  •  
    Subalternstenen utanför Värmlandsbrigadens stabsbyggnad i Kristinehamn.

Se även

redigera

Referenser

redigera

Anmärkningar

redigera
  1. ^ Åren 1949–1994 var brigaden en del av Värmlands regemente
  2. ^ Avser fältregementet (krigsförbandet) åren 1942–1949
  3. ^ Åren 1949–1994 var brigadstaben lokaliserad till Karlstads garnison
  4. ^ Förbandsmarschen antogs 1994, fastställdes den 13 juni 1996.[1]
  5. ^ Minnesmedalj i guld instiftad 2000.
  6. ^ Tomtlund blev sista chefen för brigaden.
  7. ^ Även regementschef för Värmlands regemente från 1 april 2000.

Noter

redigera
  1. ^ Sandberg (2007), s. 56
  2. ^ [a b] Braunstein (2003), s. 316
  3. ^ [a b] Kjellander (2003), s. 325
  4. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. Arkiverad från originalet den 27 december 2016. https://web.archive.org/web/20161227060602/http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 18 februari 2017. 
  5. ^ ”Regeringens proposition 1991/92:102”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvarets-utveckling-till-och-med-budgearet_GF03102. Läst 18 februari 2017. 
  6. ^ Johansson (2000), s. 198
  7. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 18 februari 2017. 
  8. ^ ”Vemodets dag för siste chefen för Värmlandsbrigaden”. vf.se. Arkiverad från originalet den 1 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140201152723/http://www.vf.se/nyheter/karlstad/vemodets-dag-siste-chefen-varmlandsbrigaden. Läst 18 januari 2014. 
  9. ^ Magnusson (1996), s. 168
  10. ^ ”VärmlregbrigMSM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={EED7C36E-030E-4A13-A0F8-2B7E41D0A358}&listmode=0&medal={DC371F3F-8151-483B-8E6B-5BBC6175B092}. Läst 18 februari 2017. 
  11. ^ Myr, Lars (21 oktober 1999). ”Framtiden oviss för personalen”. Värmlands Folkblad. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. https://web.archive.org/web/20070928090504/http://www.vf.se/vf/docs/showArtikel.asp?nyhetsID=69272210b6ed38f48995f42b93b147e8. Läst 18 februari 2017. 
  12. ^ Magnusson (1996), s. 465

Tryckta källor

redigera
  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 }
  • Johansson, Yngve, red (2000). Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden åren 1994–2000. Karlstad: Berggrén & Meyer-Lie. Libris 8384207. ISBN 91-973720-1-3 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Magnusson, Sven Henry (1996). Värmlands regementes historia 1950–1994. [Kristinehamn]: [Regementet]. Libris 2254087 
  • Magnusson, Sven Henry (1996). Värmlands regementes historia 1950–1994. [Kristinehamn]: [Regementet]. Libris 2254087 

Vidare läsning

redigera
  • Zeeh, Erik Johannes (1951). Kungl. Värmlands regementes historia: 1617–1950 (Senare upplagan). Karlstad: Nermans trycksaker. Libris 1468853 
  • Melcher, Torsten, red (1976). Värmlands regemente 350 år: en jubileumsbok. [Karlstad]: [Regementet]. Libris 182882 
  • Magnusson, Sven Henry (1996). Värmlands regementes historia 1950–1994. [Kristinehamn]: [Regementet]. Libris 2254087 
  • Traung, Björn (1996). Värmlands regemente och dess underofficerare 1812–1972. Kristinehamn: Värmlands regemente. Libris 7451264. ISBN 91-630-4343-2 
  • Johansson, Yngve, red (2000). Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden åren 1994–2000. Karlstad: Berggrén & Meyer-Lie. Libris 8384207. ISBN 91-973720-1-3 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Värmlandsbrigaden&oldid=55204543”
  NODES
Done 1
orte 2
see 2