Valthorn

Valthorn
Typ	Bleckblåsinstrument
Stämning	F (kvint nedåt)
Omfång
Spelsätt	Stoppat, cuivre med fler
Klav
Del av	Symfoniorkester, blåskvintett, blåsorkester, brasskvintett
Förekommer i	Wienklassicism, romantik, modernism men även i jazz

Ej att förväxla med althorn.

Ett valthorn (från tyskans Waldhorn) eller horn är ett bleckblåsinstrument som utvecklats från det ventillösa jakthornet till signal- och posthornet. I dag används ventilhorn stämda i F och B^♭ (se transponerande instrument).

I denna artikel

används tonnamnen

B♭ och H.

Se olika skrivsätt.

Eftersom dessa två horn har något olika tonomfång och fördelar använder professionella musiker ett så kallat dubbelhorn som består av både ett F- och ett B-horn som delar på samma munstycke och klockstycke. Omkopplingen mellan F- och B^♭-systemen sker med hjälp av en extra ventil. Dubbelhornets normala tonomfång är H₁-b^♭², följaktligen nära fyra oktaver. Hornister i symfoniorkestrar brukar vara specialiserade på antingen det låga eller det höga registret.

Ventilerna manövreras med vänster hand. Höger hand sticks in i klockstycket, vilket påverkar intonationen, dvs tonhöjden. När man spelar används dock inte handen för att intonera, eftersom det inte blir tillräckligt finjusterat och väldigt opraktiskt, utan liksom gällande andra blåsinstrument används luften och läpparna för att hålla upp eller ner tonen.

Historik

I slutet av 1600-talet utvecklades i Frankrike ett jakthorn med långt, smäckert, cirkelrunt rör med vid tratt och strutformigt munstycke och en på samma gång vek och kraftfull torn, vilket snart gav det plats i orkestern.^[2]

Valthornet börjar dyka upp i rullorna för den svenska armén och flottan i slutet av Stora nordiska kriget, som pågick fram till 1721.^[3]

Valthornet frambringade till en början endast naturtoner, men vid mitten av 1700-talet uppfann hornisten i Dresden Anton Joseph Hampel de så kallade "stopptonerna" - då handen fördes in i tratten, kunde naturtonerna genom stoppning fördjupas med en halv eller hel ton. Vid denna tid började man även förse hornen med byglar av olika längd, så kallade inventionshorn, varvid olika stämningar möjliggjordes. De första inventionshornen tillverkades i Dresden omkring 1753 av J. Werner. Efter 1816 försågs valthoren med ventiler, till en början två, men senare tre.^[2]

Övre tonomfångsgräns

Bleckblåsinstrument har teoretiskt ingen gräns för hur höga toner det går att spela på dem eftersom det finns oändligt många i teorin nåbara naturtoner. I praktiken begränsas dock den övre gränsen på tonomfånget av hur höga naturtoner musikern kan frambringa. Förr i tiden, när valthorn började spelas i orkestersammanhang, var det ofta trumpetare som spelade och med sin omfångserfarenhet kunde de framföra stycken i ett register som idag kan verka orimligt högt. Fast det finns valthornister som spelar mycket högt även dag, till exempel på albumet ”The London Horn Sound” där det spelas klingande trestrukna d på sista spåret, Caravan av Duke Ellington arrangerat för horn.

Valthornister

Se även

Noter

^ ”Mimo”. http://www.mimo-international.com/MIMO/doc/IFD/OAI_SMS_MM_POST_3994. Läst 14 november 2017.
^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 13 s. 311.
^ Larsson, Anders (2022). Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. sid. 42, 273

Wikimedia Commons har media som rör Valthorn.
Bilder & media

[1] ”Mimo”. http://www.mimo-international.com/MIMO/doc/IFD/OAI_SMS_MM_POST_3994. Läst 14 november 2017.

[SU311-2] [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 13 s. 311.

[3] Larsson, Anders (2022). Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. sid. 42, 273

[1]

[2]

[3]