Wikipedia

Victoria Benedictsson

svensk författare och dramatiker

Victoria Maria Benedictsson, född Bruzelius den 6 mars 1850 i byn Domme i Fru Alstads socken i Skåne, död 21 juli 1888 i Köpenhamn (självmord), var en svensk författare och dramatiker. Hon skrev sina romaner under pseudonymen Ernst Ahlgren.

Victoria Benedictsson
Victoria Benedictsson, okänt datum.
Victoria Benedictsson, okänt datum.
PseudonymErnst Ahlgren
FöddVictoria Maria Bruzelius
6 mars 1850
Domme, Fru Alstads socken, Skåne
Död22 juli 1888 (38 år)
Köpenhamn, Danmark
Yrkeförfattare[1][2][3] och romanförfattare
NationalitetSvensk
SpråkSvenska
GenrerSkönlitteratur
Noterbara verkPengar (1885)
Make/makaChristian Benedictsson
InflueradeAugust Strindberg, Axel Lundegård
Namnteckning
Byst av Victoria Benedictsson i Hörby.

Biografi

redigera

Uppväxt

redigera

Victoria Benedictssons föräldrar var lantbrukaren Thure Bruzelius och Helena Sophia Finérus.[4] Hon växte upp på gården Charlottenberg i Domme på Söderslätt i sydvästra Skåne.

Benedictsson var tidigt intresserad av konststudier, och tog tjänst som guvernant för att tjäna pengar för att åka till Stockholm och utbilda sig till konstnär. Hennes far, som först godkänt detta, ändrade sig dock senare och sade nej. Ett liknande scenario återkommer senare i hennes bok Pengar.[4]

För att komma bort från sina föräldrars inflytande gifte hon sig som 21-åring med postmästaren i Hörby Christian Benedictsson (född 1822 i Landskrona, död 1899 i Hörby). Han var 49 år och änkling, med fem barn från det tidigare äktenskapet. De fick två egna döttrar varav en dog i späd ålder.

1882 insjuknade Victoria Benedictsson i en bensjukdom och blev sängliggande.

Författardebut

redigera

Under sjukdomsperioden utvecklade hon sitt författarskap, och 1884 debuterade hon med novellsamlingen Från Skåne.[5] Följande år utkom romanen Pengar, vilken blev hennes genombrott.

Vid denna tid blev hon vän med den elva år yngre Axel Lundegård, Hörbyprästens son. Som denne och många andra svenska författare under 1880-talet sökte hon sig till Köpenhamn, där hon uppmärksammades av den danske litteraturkritikern Georg Brandes.

Som tecknare är hon representerad med några teckningar vid Lunds universitetsbibliotek[6].

Död

redigera

Benedictssons kärleksförhållande med Brandes, 1886–1888, var förmodligen en av orsakerna till att Benedictsson begick självmord sommaren 1888 i Köpenhamn.[4] Andra bidragande faktorer till hennes beslut kan ha varit hennes fattigdom och ensamhet och inte minst hennes oro för sitt författarskap. Hennes senaste roman Fru Marianne hade fått blandad kritik, Georg Brandes benämnde den förringande som "en Dame-Roman" och dennes bror Edvard författade en nedgörande recension i Politiken.[4]

Hon var djupt olycklig över det intellektuellt inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby och de begränsningar det innebar att vara kvinna under denna tid. Hennes självmord, med hjälp av en rakkniv, inspirerade Strindberg till avslutningen av dramat Fröken Julie.[7]

Benedictsson ligger begravd på Vestre Kirkegård i Köpenhamn i Danmark, under namnet Ernst Ahlgren.[8][9]

Författarskap

redigera

Trots den korta tid som hennes författargärning omfattar, anses hon som en av de främsta bland 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor.

Debutromanen Pengar handlar om en ung och omogen flicka som övertalas att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare, men som så småningom bryter sig ut ur äktenskapet. Fru Marianne skildrar en kvinna som slits mellan sin man Börje, en hederlig och praktisk bonde, och den kultiverade vännen Pål. Där Pengar slutar med skilsmässa, ger Fru Marianne en mer utopisk bild, med ett slut som bygger på samförstånd mellan makarna och ett jämlikt äktenskap.

Citat

redigera
” "Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!" „
– Victoria Benedictsson, - Dagboksanteckning
 
Victoria Benedictssons bouppteckning visar att hon testamenterade sin litterära kvarlåtenskap till Axel Lundegård.

Postum utgivning

redigera
 
Victoria Benedictsson som ung.

Benedictssons litterära kvarlåtenskap togs om hand av Axel Lundegård, som successivt gav ut en stor del av denna och skrev färdigt en rad ofullständiga manuskript. Han konstruerade inte mindre än tre "självbiografier" av hennes brev, anteckningar och dagböcker.

Lundegård använde också hennes efterlämnade texter i sitt eget författarskap. Hans roman Elsa Finne (från 1902) består till större delen av lätt redigerade utdrag ur hennes efterlämnade dagbok. Inte förrän 1978–1985, då Christina Sjöblad gav ut dem, kunde Benedictssons dagböcker läsas obearbetade och i sin helhet. Hennes arkiv finns på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet. 2008 kunde Lisbeth Larsson visa hur han bearbetat och redigerat flera av de verk han utgav postumt, bland annat novellen "Ur mörkret".

2013 gavs brevväxlingen mellan Victoria Benedictsson och Axel Lundegård ut, vilket gjorde det möjligt att för första gången kunna följa författarnas hela dialog med varandra.

1988 gav bokförlaget Jungfrun ut Benedictssons pjäs Teorier, som hon skrev sommaren 1887. En andra upplaga kom 1994 på samma förlag.

Biografier och forskning

redigera

Det finns en omfattande biografisk litteratur om Benedictsson. De flesta söker efter en förklaring till hennes val att dö. Hennes vän Ellen Key, som skrev den första biografin, fann den i hennes motsägelsefulla karaktär och sociala utsatthet. Psykoanalytikern Tora Sandström menade att hon var schizofren. Efter Fredrik Bööks biografiska verk från 1949 och 1950 har fokus tenderat att ligga på den olyckliga kärleken till Brandes. Feministiska litteraturvetare som Jette Lundbo Levy, Ebba Witt-Brattström och Nina Björk, behandlar henne som en feministisk föregångsfigur dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. Birgitta Holm menar 2007 att Benedictssons olycka emanerade från incestuösa övergrepp i barndomen.

Den senaste biografin omfattar kärleksbreven mellan Benedictssons styvdotter Matti af Geijerstam och hennes blivande man Karl af Geijerstam. Dessa pekar, enligt bokens författare Birgitta Åkesson, på att Victoria Benedictsson var utmattad och överansträngd med ett förändrat känsloliv, som en förklaring till hennes död[10].

Victoria Benedictsson skrev 1887 i tidningen Dagny en biografisk text över författarinnan Harriet Martineau. I Martineau fann hon en jämlike och texten handlar lika mycket om henne själv som Martineau. Benedictssons egen inställning till både arbete, kritik och kärlekslängtan skiner igenom i hur hon presenterade Martineau[10]. Författaren Birgitta Åkesson lyfter bland annat fram följande citat i sin bok:

” "Arbetet var för henne hvad morfin kan vara för andra, på en gång ett medel att döfva smärtan och att hålla sig uppe. Det var alltid svårt för henne att medge, att hon arbetade för mycket, och om hon någon gång gjorde detta erkännande, brukade hon tillägga, att hon icke kunde låta bli, och att arbetet måste göras…

… När Harriet Martineau efter detta … lemnade hans hus (förläggarens), var hon så uppgifven af andlig och kroppslig trötthet, att hon knappt kunde släpa sig fram. Att åka hade hon ej råd. Hon måste stödja sig mot ett gammalt smutsigt plank för att ej falla, ty det gick rundt för hennes ögon; men ännu när hon stod der, matt och utsliten, med slutna ögon, sade hon till sig själf: 'min bok skall slå igenom ändå'.

… Ständig sinnesoro tillika med öfveransträngningen bröt hennes krafter, och just då hon i sällskap med några vänner anträdt en resa till Schweiz, insjuknade hon och måste med den största försiktighet återföras till England.

… …sin långa sjukdom. Den varade i fem år, och hon var så svag, att hon icke förmådde gå längre än från sin bädd i det ena rummet till soffan i det andra. Men för sin verksamma ande var det omöjligt att förblifva i sysslolöshet. Så fort plågorna lemnade henne någon ro, skref hon alltid på ett eller annat arbete.

„
– Victoria Benedictsson

Film & TV

redigera

Sonja Pleijel och Marianne Söderberg skapade 1988 TV-filmen Postmästarfrun från Hörby om hennes levnadsöde. Carin Mannheimer gjorde 2001 en filmatisering för TV av Fru Marianne med Cecilia Frode i huvudrollen.

Minnesmärken

redigera
  • Ernst Ahlgrens väg, Hörby[11]
  • Ernst Ahlgrensgatan, Malmö [11]
  • Ernst Ahlgrens väg, Stockholm [11]
  • Ernst Ahlgrensparken, Hörby - med en byst föreställande Benedictsson [12]
  • Minnessten i närheten av hennes födelseort, Domme, rest 1950 [13]
  • Minnesplakett på det hus där hon bodde åren 1873-1888 i Hörby[13]
  • Fast utställning på Hörby museum [14]
  • Victoria Benedictssons park, invigd 26 september 2024.

Bibliografi

redigera

Skönlitteratur

redigera

Varia

redigera

Samlade upplagor och urval

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ Paul de Roux, Nouveau Dictionnaire des œuvres de tous les temps et tous les pays, andra utgåvan, vol. 1, Éditions Robert Laffont, 1994, s. 25, ISBN 978-2-221-06888-5.[källa från Wikidata]
  2. ^ Victoria Maria Benedictsson (Ernst Ahlgren), Svenskt kvinnobiografiskt lexikon-id: VictoriaBenedictsson, läst: 4 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  3. ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b c d] Litteraturbanken, artikel Victoria Benedictsson, publicerad 2008, författare Birgitta Holm, hämtat 2013-11-29.
  5. ^ Benedictsson, Victoria (pseudonym Ernst Ahlgren, författare: Ebba Witt-Brattström, hämtat 2013-11-29.
  6. ^ Lunds universitetsbibliotek
  7. ^ DN.se, Tomheten och rakkniven, författare Lisbeth Larsson, publicerad 2007-08-14, hämtat 2013-11-29.
  8. ^ ”Karta över Vestre Kirkegård” (pdf). Köpenhamns kommun. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131014172549/http://www.kk.dk/~/media/9224151F7324420CBCF3EBC3B792056F.ashx. Läst 23 juli 2013. 
  9. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 22.
  10. ^ [a b] Åkesson Birgitta, In till döden trött: Levnadsteckning över Victoria Benedictsson, 2012 ISBN 9187247232
  11. ^ [a b c] Hitta.se, sökning Ernst Ahlgren, träffresultat från 2013-11-29.
  12. ^ Victoria Benedictsson, artikel Victorias minne, författare Birgitta Åkesson mfl, senast uppdaterad 2013-11-24, hämtat 2013-11-29.
  13. ^ [a b] Victoria Benedictsson, författare Birgitta Åkesson mfl, senast uppdaterad 2013-11-24, hämtat 2013-11-29.
  14. ^ Victoria Benedictsson på Hörby museum, Upptäck Sveriges historia, Sveriges länsmuseer Arkiverad 3 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., hämtat 2013-11-29.

Webbkällor

redigera

Tryckta källor

redigera

Vidare läsning

redigera
  • Bakom maskerna: det dolda budskapet hos kvinnliga 1880-talsförfattare = Behind the masks : the concealed message in novels by female Swedish authors of the 1880s. Karlstad: Centrum för språk och litteratur, Högsk. 1997. Libris 8364780. ISBN 91-630-5234-2 
  • Bergfasth, Cecilia (2001). Bibliografi över Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). Linköping: Inst. för tema, Avd. för litteraturvetenskap, Univ. Libris 9219923 
  • Björk, Nina (2008). Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 10736850. ISBN 9789146219279 
  • Böök, Fredrik (1950). Victoria Benedictsson: minnesteckning. Svenska akademiens minnesteckningar, 0346-6361. Stockholm: Norstedt. Libris 367132 
  • Claesson Pipping, Git (1993). Könet som läsanvisning: George Eliot och Victoria Benedictsson i det svenska 1880-talet : en receptionsstudie. Stockholm: Symposion graduale. Libris 7607480. ISBN 91-7139-170-3 
  • Hansson, Maria, Detta avskyvärda att få vara endast qvinna, Understreckare i Svenska Dagbladet 2022-04-28. Läst 28 april 2022.
  • Åsbrink, Elisabeth (2022). Mitt stora vackra hat. Bokförlaget Polaris. Libris 2hd9b71z0phr9sl7. ISBN 9789177953852 
  • Rossholm, Elisa (2011). Jag hör icke till något läger. Optimal Press. ISBN 9789185951260 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Victoria_Benedictsson&oldid=55988267”
  NODES
Note 3