— 24 —
Maugiron lekte med kungens stora hund Narcisse.
Quélus låg bekvämt utsträckt på en kudde med ansiktet stödt mot händerna och betraktade den vredgade monarken.
— Det går, det går, — mumlade kungen. — Deras sammansvärjning går framåt med rask fart. Än slingrar den som en orm, än gör den språng som en tiger och framåt går det!
— Men det existerar komplotter i alla kungariken, sire! — sade Quélus. Hvad skulle eljest kungarnes söner, bröder och kusiner ta sig för?
— Tyst, Quélus, det där förstår du inte!
Quélus vände sig på sin kudde, så att han helt aktningslöst vände ryggen åt kungen.
— Har jag rätt eller orätt, Maugiron? — frågade Henri. — Bör man vyssja mig till ro med plattheter och allmänna talesätt? —
— Så visa, att ers majestät är en stor regent! — sade Maugiron, som i alla afseenden alltid hyste samma åsikter som Quélus. — Se på Narcisse! Han är ett ovanligt snällt djur — men om man drar honom i öronen, morrar han, och om man trampar honom på tårna, bits han.
— Just vackert att jämföra mig med min hund! — sade Henri.
— Det gör jag visst inte, sire! — sade Maugiron. — Jag sätter Narcisse högre, därför att han vet att försvara sig, men det vet inte ers majestät!
Och så vände äfven han ryggen åt kung Henri,
— Ensam och öfvergifven! — knotade kungen. -— Men det är rätt! Fortsätt på det sättet, mina vänner! Det är ju för er skull man förebrår mig, att jag misshushållar med statens medel! Öfverge mig, förfördela mig, skär halsen af mig! Jag är endast omgifven af bödlar. Ack, hvar har jag min Chicot?
— Det fattas bara, att han gråter efter sin narr, för att förolämpa oss! — sade Quélus.
— Det är ju helt naturligt! — inföll Maugiron. — Säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem du är! — tillade han oförsynt.
Henry rynkade ögonbrynen och hans stora svarta ögon blixtrade af vrede. Han gaf sina djärfva gunstlingar en genomborrande blick. Men detta vredesutbrott tycktes ha utmattat honom, ty han sjönk tillbaka i sin stol och började nervöst smeka de små hundarna i sin korg.
Nu hördes hastiga steg i rummet utanför och d'Épernon kom in utan barett och kappa och med jackan sönderrifven.
Quélus och Maugiron vände, sig om och Narcisse rusade skällande mot den inträdande, hvars dräkt han tydligen icke kände igen.
— Guds död! — utropade kungen. — Hvad har händt dig?
