— 267 —
— Men de tre andra då? frågade d'Epernon hastigt.
— De tre andra! Å, herr de Bussy har troligen för många vänner och vi för många fiender, för att dessa tre skola behöfva sitta med korslagda armar. Gillas mitt förslag, mina herrar? frågade Quélus sina kamrater.
— Ja, svarade de i korus.
— Jag skulle känna mig synnerligen förtjust, om herr de Bussy ville inbjuda herr de Livarot att deltaga i festen, förklarade Schomberg.
— Om jag vågar uttala min mening, sade Maugiron, så skulle jag önskar, att herr Balzar d'Entragues vore med!
— Och om så herr Ribeirac ville göra sina vänner sällskap, så vore alltsammans komplett, förklarade Quélus.
— Jag skall framföra edra önskningar till grefve de Bussy, mina herrar, sade Saint-Luc, och jag tror mig kunna försäkra på förhand, att han är alltför ridderlig att inte foga sig efter dem. Och nu återstår endast att bringa er, mina herrar, grefve de Bussys förbindligaste tack!
Saint-Luc bugade sig på nytt, och de fyra gunstlingarna sänkte sina hufvud precis lika djupt som han, hvarefter de alla ledsagade honom till dörren.
I det yttersta rummet väntade alla lakejerna.
Saint-Luc kastade till dem en börs full med guldmynt och sade:
— Där ha ni! Drick nu edra herrars skål!
XXXVI.
HERR DE SAINT-LUC OCH HANS GREFVINNA LÄXA UPP BUSSY.
Saint-Luc gick helt stolt att uppsöka Bussy efter välförrättadt ärende.
Bussy väntade honom på uppgifven plats och tackade honom varmt för hans besvär.
Men Saint-Luc såg att Bussy var nedslagen, hvilket alls icke var naturligt för en tapper man, som hade utsikt till en ärorik duell.
— Har jag skött min sak illa? frågade Saint-Luc. Ni ser inte belåten ut.
— Jag är endast ledsen öfver att striden inte kan äga rum genast, förklarade Bussy.
— Å, lugna er! Vi ha dem inte här från Anjou ännu — och de måste ju först ha tid att infinna sig. Hvarför vill ni så nödvändigt ställa till blodbad med ens?
— Därför att jag helst vill dö så fort som möjligt.
Saint-Luc betraktade Bussy med förundran.
