Etymologi: Av fornsvenska gita (”lyckas, kunna”) - jämför fornnordiska geta, av urgermanska *getan, "få tag i". Besläktat med förgäta, gåta, gissa, samt det från nordiska inlånade engelska get, "att få". Jämför även isländska geta.[1][2][3]
Grammatik: Traditionellt sett styr detta verb supinum, likt isländska, men detta är förlegat.
Jag hafuer så ondt i hofwud, / iag gitter eij lemmarna rördt.[1]
(modalt hjälpverb)tvungen, måste (i Norrländska mål, bygdemålsfärgat, känt från 1749)[4]
Varianter: Alternativ dialektal stavning: jitt, getta
Figge George .., som jag gatt köra i väg från kontoret.
Grammatik: Främst används imperfektformen Gatt (uttal:gat), detta kan dialektalt även användas som presens. Olika böjningar och skiftningar i detta vanligt förekommande ord kan förvilla i de mellannorrländska dialekterna ibland [5] (se exempelt ovan).
Jag vaknar upp, aah, solen skiner igen, dags för mig att gitta från lägenheten, men först alltid en dusch, inte lukta usch, stå högt i kurs, för det är glassiiiiiigt.
