Användare:Lovisaaaaaaa/sandlåda

Byxor som kvinnoplagg

1800-talet

År 1797 kunde man i Journal des Luxus und der Moden läsa om att pantalonger i färgen aurora tydligare kan urskiljas genom de vita kjolarna ovanpå jämfört med om pantalongerna varit vita. Det var meningen att byxorna skulle synas igenom de tunna tygerna. Det blev snart även mode att låta en del av byxan synas. Detta kom att bli första gången i genom tiderna kvinnor fick visa biten längst ner av byxorna. Dock är det få som vågar ta efter det nya modet. Första gången som plagget byxor fick betydelse som kvinnoplagg var under empirmodet. Då användes byxor under klänningarna. Klänningen skulle vara tunn, och då behövdes byxor dels för att täcka benen och dels för att ge värme.

Fem stycken kvinnor i bloomers runt år 1899.

På 1820-talet återkommer korsetten och kvinnan ska inte längre visa något av benen. Att visa vita byxor under klänningens kjol och att bära mamelucker är två trender som stannar kvar inom flickmodet ytterligare några decennier till.

Underbyxor blir ett allt mer använt plagg, framförallt under vintern, på 1850-talet. Innan 1880-talet var underbyxor öppna i skrevet. I pressen diskuterades underkläders modeller, material och relationen till hälsa. Debatterna ledde till att underbyxor användes i en allt större utsträckning. Svenska dräktreformföreningen rekommenderade ett plagg där byxorna och linnet var ihopsydda (en version av combinations). Föreningen hade som mål att förändra underkläderna som svenskorna bar. De ville göra underkläderna mer kroppsvänliga samt bättre för hälsan. I allmänhet började inte kvinnor att använda underbyxor förrän perioden 1870-1900. Men ända in på 1950-talet fanns det kvinnor i Siljansbygden, bland annat, som aldrig hade burit byxor av någon typ i hela sina liv.

Kvinnor bar på 1800-talet kjolar som var både vida och tunga och rörlighetsförmågan begränsades bland annat av detta. När tvåhjulingen kom år 1880, kunde kjolen dessutom fastna i cykelns hjul. Men plagget bloomers möjliggjorde cykling för kvinnor. På 1890-talet blev det populärt att cykla bland både kvinnor och män och i Paris bar kvinnorna vidbyxor. År 1896 skriver Idun att i frågan om cyklande kvinnor i Sverige ska bära knäbyxa eller kjol så vinner kjolbärandet. Cykelbyxdräkter var ovanliga på svenskorna. Trots detta förekommer kvinnor inte sällan i modetidningar iklädda i cykelbyxdräkter på 1890-talet. I och med detta är det under 1890-talet som långbyxorna dyker upp i modejournaler utan att skylas av något annat plagg (till exempel en tunika) för första gången.

År 1890 beskrivs det i Ny Illustrerad Tidning att kvinnans gymnastikdräkt bland annat består av ett par strumpor och en knälång kjol som ska täcka vidbyxorna som också är en del av dräkten.

1900-talet

I början av 1900-talet är det ovanligt för en kvinna att äga ett par långbyxor i någon form. Olika svenska tidningar skriver 1911 om kvinnor som burit byxklänningar i Stockholm. Det var fransmannen Paul Poiret som skapade byxklänningen som han själv menar i en intervju 1925 var det bisarraste plagg han skapat. Poiret blev den första att introducera byxor till kvinnornas mode.

Coco Chanel år 1928 klädd i byxor.

Skiddräkten har haft betydelse för utvecklingen av kvinnors sportkläder och därmed byxor. Allt fler kvinnor åkte längdskidor på 1890-talet. Kvinnor som åkte skidor i början bar kjol, eftersom det var en del av dräkten för skidåkning. I boken På skidor menar man att kjolen blev tung och blöt i samband med skidåkandet. Ett förslag på skidbyxor snävare än bloomers läggs då i boken fram. I Idun år 1925 understryks det att en kort kjol gärna kan bäras ovanpå skidbyxorna om det känns lämpligare för kvinnan. Hellånga byxor i samband med skidåkning börjar svenskorna använda på 1930-talet. Under samma decennium blir det allmänt accepterat för kvinnor att bära byxor helt synliga (otäckta) vid utövandet av alla sporter.

Coco Chanel var första designer att alltid inkludera långbyxor, ämnade för sport och friluftsliv, i kollektionerna hon skapade från och med 1920-talets senare del. Lagstiftandet om den åtta timmar långa arbetsdagen, som sker år 1930, leder till att fritidsplagg utvecklas. Förekomsten av långbyxor och shorts ökar därmed då plaggen behövs till aktiviteter kvinnorna deltog i på fritiden samt sport. Under andra världskriget går bland andra lottor i långa byxor.

Filmstjärnorna satte trender i och med att film slog igenom. Anna Q. Nilsson, som var både Hollywoodstjärna och svensk, var den första kvinnan att bära byxor på film, år 1912. Marlene Dietrich bar byxor på 1930-talet. Katherine Hepburn och Greta Garbo var två andra filmstjärnor som bar plagget långbyxor i icke-sportrelaterade sammanhang. Detta bidrog till att normalisera kvinnors bärande av ett maskulint klädesplagg som vardagsklädsel.

År 1944 publicerade Life ett foto på två unga flickor iklädda i jeans. Årtiondet efter, på 1950-talet, började Levi Strauss & Co att producera kvinnojeans, som hade blixtlås i jeans sidan. På 1960-talet kom också kvinnor att bära byxor försedda med gylf. I slutet av 1960-talet uppstår plagg som är unisex, till följd av hippie-rörelsen och jeans.

Under 1950-talet bär vuxna kvinnor allt mer frekvent byxor i hemmet. På 1960-talet är trenden med byxor på kvinnor utbredd. André Courréges designade långa byxor som passade sig för alla tillfällen, inte bara för friluftsliv och sport som Coco Chanels byxor var ämnade för. Dessa byxor hade stort genombrott. Under 1960-talet är det ännu inte accepterat för kvinnan att bära byxor till jobbet, samtidigt får kvinnor gå klädda i kortkorta kjolar (som också kom under detta decennium) till jobbet. Åren som följer 1969 tillåter en arbetsplats efter en annan kvinnans byxbärande. Kvinnor som bär byxor till restauranger behöver inte längre vara rädda för att bli nekade. År 1969 får byxorna ett stort genombrott och efterfrågan ökar plötsligt. Habit skriver att hösten 1969 är säsongen långbyxan blev ett plagg till för alla. Svenska Dagbladet menar också detta. I Sverige tillåts 1978 även kvinnor anställda vid sjukhus att bära långbyxor i Sverige. Innan 1978 kunde landsting ge uppmaningar till kvinnligt anställda i sjukvården som ville bära långbyxor att visa läkarintyg på allergi, extra känslighet för kyla eller urinvägsinfektion.

Det var på 1970-talet som det blev fullt accepterat för kvinnor att bära långbyxor till fest och på arbetet utöver som sportplagg eller fritidsplagg.