Brunlångöra
Brunlångöra[5], tidigare även långörad fladdermus (Plecotus auritus) är en fladdermusart i familjen Vespertilionidae (läderlappar).
| Brunlångöra Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Nära hotad[2] Status i Finland: Livskraftig[3] | |
 Brunlångöra | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Fladdermöss Chiroptera |
| Familj | Läderlappar Vespertilionidae |
| Släkte | Plecotus |
| Art | Brunlångöra P. auritus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Plecotus auritus | |
| Auktor | Linné, 1758[4] |
| Utbredning | |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Utseende
redigeraEn liten fladdermus med mycket stora öron, som kan bli närmare 4 cm långa. Vingbredden är 22 – 29 cm, kroppslängden (huvud och bål) 4 – 5 cm och vikten upp till 13 g.
Pälsen är gråaktig med bruna inslag på ovansidan, ljusgrå under. Kallas även brun långörad fladdermus.[6][7]
Svansen är ofta lite längre än huvud och bål tillsammans och de flesta exemplar väger mellan 6 och 9 g.[8]
Vanor
redigeraDen jagar sent, först när det blivit ordentligt mörkt[6]. Jaktflykten är långsam, arten flyger fram och tillbaka och ryttlar gärna[7]. Födan består av myggor, flugor och småfjärilar. Den är en god klättrare och kan också ta sig fram på marken.[6]
Arten finns framför allt i ej alltför gles skog, men också i parklandskap och andra planterade biotoper.[9]
Den övervintrar gärna inomhus, som i kyrkor, ladugårdar, på vindar och under takbeklädnad. Även dagvistet förläggs gärna på liknande ställen.[7]
Vid viloplatsen kan det bildas kolonier med upp till 50 medlemmar eller i undantagsfall upp till 100 exemplar. Ofta används ett annat gömställe för vinterdvalan än för fortplantningen men de ligger inte långt ifrån varandra. Honor föder främst vid slutet av juni en eller två ungar och cirka 6 veckor senare kan ungarna flyga. Förmågan att fortplanta sig har de efter ett eller två år.[8]
Läte
redigeraLätet är ett svagt knäppande på omkring 50 kHz. Den har dessutom ett nätt och jämnt hörbart smackande (omkring 20 kHz).[10] Detta kan höras av unga människor, men ej av äldre.
Utbredning
redigeraBrunlångöra finns i större delen av Europa, men saknas i större delen av området kring Medelhavet och i de allra nordligaste delarna. Dessutom finns den i Nordafrika och Asien.[7] Finns i Sverige från Skåne upp till sydligaste Norrland.[9] Mycket vanlig i södra Sverige, betydligt glesare i Svealand.[7]
I Sverige är alla fladdermusarter fridlysta.
Referenser
redigera- ^ Hutson, A.M., Spitzenberger, F., Aulagnier, S., Coroiu, I., Karataş, A., Juste, J., Paunovic, M., Palmeirim, J. & Benda, P. 2008 Plecotus auritus . Från: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 3 augusti 2019.
- ^ ”Svensk rödlistning 2020 av brunlångöra”. Artfakta. SLU Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Plecotus-auritus-206002. Läst 20 mars 2022.
- ^ Thomas Lilley (2019). ”Finsk rödlistning av långörad fladdermus – Plecotus auritus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.46066. Läst 22 mars 2022.
- ^ http://www.departments.bucknell.edu/biology/resources/msw3/browse.asp?s=y&id=13802155
- ^ De Jong et al.. ”Nya svenska namn på Europas fladdermöss”. Sveriges lantbruksuniversitet. http://pub.epsilon.slu.se/12670/1/de_jong_et_al_151006.pdf. Läst 20 juni 2017.
- ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 227-228. ISBN 91-1-864142-3
- ^ [a b c d e] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 60-62. ISBN 91-46-16576-2
- ^ [a b] ”Brown long-eared bat” (på engelska). Natural Sciences Musem of Granollers. http://www.batmonitoring.org/en/species/plecotus-auritus/. Läst 30 oktober 2019.
- ^ [a b] Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. Arkiverad från originalet den 16 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060616121952/http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 5 juni 2009.
- ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 25. ISBN 91-85094-60-9