Carl Gustaf Armfeldt

Carl Gustaf Armfeldt
Carl Gustaf Armfeldt
	Titlar
	friherre
Tidsperiod	1731
	överste
Tidsperiod	1707–1711
	generalmajor av kavalleriet
Tidsperiod	1711–1712
	generalmajor av infanteriet
Tidsperiod	1712–1717
	generallöjtnant av infanteriet
Tidsperiod	1717–1734
	överbefälhavare i Finland
Tidsperiod	1734–1735
	general av infanteriet
Tidsperiod	1735–1736
Yrke	Militär
	Militärtjänst
I tjänst för	Frankrike; Sverige
Tjänstetid	1685–1736
Befäl	Nylands infanteriregemente
Slag/krig	Stora nordiska kriget Slaget vid Systerbäck; Anfallen mot Sankt Petersburg; Slaget vid Koporje; Slaget vid Pälkäne; Slaget vid Storkyro; Anfallet mot Gävle;
	Personfakta
Född	9 november 1666; någonstans i Ingermanland
Död	24 oktober 1736 (69 år); Liljendal gård i Pernå (gården ligger i dag (2008) inom Liljendal kommun
Begravd	Pernå kyrka, Finland
	Släkt
Frälse- eller adelsätt
Far	överstelöjtnanten Gustaf Armfeldt
Mor	Anna Elisabeth Brakel
	Familj
Gift	1700;
Make/maka	Lovisa Aminoff
Barn	Fromhold Armfelt; Erik Armfelt
	Heraldiskt vapen
	;
	Friherrliga ätten Armfeldts vapen

Den här artikeln handlar om generalen under stora nordiska kriget. För hans sonson med samma namn, se Carl Gustaf Armfeldt den yngre.

Carl Gustaf Armfeldt den äldre, född 9 november 1666 i Ingermanland, död 24 oktober 1736 på Liljendal gård i dagens Finland, var en svensk friherre och general. Hans föräldrar var överstelöjtnanten Gustaf Armfeldt och Anna Elisabeth Brakel, vars egen far var Erich Larsson (adlad 1648), som var son till den jämtländske bonden Lars Eriksson. Carl Armfeldt gifte sig år 1700 med Lovisa Aminoff.

Biografi

Vid 16 års ålder var Armfeldt korpral vid Nyland-Tavastehus kavaleri. Under tolv års skolning i fransk militärtjänst avancerade Armfeldt till kapten i den franska armén. Hemkommen till det stora nordiska kriget utnämndes han 1701 till generaladjutant vid den finska armékåren. Han stannade under större delen av kriget vid den finska armén och utnämndes den 6 augusti 1713 i Tavastehus till dess befälhavare. Efter slaget vid Pälkäne den 6 oktober 1713 retirerade Armfeldt med sin här till Österbottens län.^[1] Han ledde ungefär ett år senare de svenska trupperna vid nederlaget i slaget vid Storkyro 1714.

Armfeldt utnämndes till generallöjtnant 1717. Efter kung Karl XII:s hemkomst från Turkiet planerade denne för ännu ett krig. Norge skulle erövras, och detta skulle ske med två anfall. Först skulle Trondheim erövras av en styrka från Jämtland. Det egentliga syftet var emellertid att underlätta för det anfall mot Østfold fylke och Kristiania som Karl XII själv skulle leda. Kungen valde Armfeldt till befälhavare för anfallet i norr. Karl XII räknade med att Armfeldts anfall skulle locka huvuddelen av alla norska förband norrut, och därmed underlätta för det svenska huvudanfallet längre söderut.

Men marschen in i Norge, som inleddes sent i augusti, var besvärlig och tungt artilleri medtogs inte. Sex veckor försenad såg Armfeldt att Trondheims fortifikationer var betydligt bättre än vad han väntat sig. Armfeldt ville då återvända till Jämtland, vilket Karl XII inte tillät. Situationen var redan på hösten 1717 hopplös och soldaterna svalt och drabbades av sjukdomar. Karolinerna var dessutom iklädda sommarklädsel. Omkring jul kom så beskedet att kungen stupat vid Fredrikshald redan den 30 november. Armfeldt kunde nu återvända, men under det som kom att kallas karolinernas dödsmarsch över gränsfjällen omkom 4 273 soldater i en flera dagar lång snöstorm. Detta är historiens högsta dödstal för svenskar i Norge. 600 av de omkomna har senare påträffats i en grav i Handöl. Armfeldt själv överlevde och kom fram till Duved skans.

Misslyckandet med det Norska fälttåget till trots så upphöjdes Armfeldt för sina insatser till friherre 1731. Han blev general av infanteriet 1735. Armfeldt var bosatt i två omgångar på Liljendal gård (idag en del av Liljendal kommun) i östra rikshalvan av Sverige (Finland); första gången mellan 1711 och 1712 och andra gången från 1721 fram till sin död 1736.^[2]

Han är begravd i Pernå kyrka i Finland.^[3]