Franskt parti

Den här artikeln använder algebraisk schacknotation för att beskriva schackdragen.

Franskt parti är en schacköppning som börjar med dragen 1. e4 e6. Den har fått sitt namn efter ett korrespondensschack-parti mellan schackklubbarna i London och Paris 1834.

Franskt parti
a b c d e f g h 8 8 7 7 6 6 5 5 4 4 3 3 2 2 1 1 a b c d e f g h
Dragsekvens	1.e4 e6
ECO	C00-C19
Namnursprung	Korrespondensparti mellan London och Paris
Grupp	Halvöppna spel
Andra namn	Fransk öppning, franskt försvar
Chessgames.com opening explorer

Med 1...e6 går svart med på att ge vit en terrängfördel i centrum, men satsar på att försvara sig med en solid ställning för att sedan gå till motangrepp mot vits centrum. Vit spelar i regel 2.d4 och svart svarar med 2...d5. I flera varianter uppstår en ställning med vita bönder på d4 och e5 blockerade av svarta bönder på d5 och e6. Svart satsar i regel på att underminera detta centrum med drag som ...c5 och ...f6. Vit har en terrängfördel och vill satsa på att utnyttja detta till ett kungsangrepp, gärna med en framstöt av f-bonden. I slutspelet kan svarts vitfältslöpare vara dålig så svart vill gärna få den aktiverad, avbytt eller ge den en nyttig defensiv roll.

Franskt spelades för första gången i en officiell VM-match av Emanuel Lasker som svart, mot Wilhelm Steinitz, 1894. Svart vann partiet.

Huvudvarianten 3.Sc3

	a	b	c	d	e	f	g	h
8									8
7									7
6									6
5									5
4									4
3									3
2									2
1									1
	a	b	c	d	e	f	g	h

Huvudvarianten: 1.e4 e6 2.d4 d5 3.Sc3

Det vanligaste tredje draget för vit är Sc3, vilket utvecklar en pjäs och försvarar bonden på e4. Svart har nu tre huvudsakliga alternativ 3...Lb4 (Winawervarianten), 3...Nf6 (klassiska varianten) eller det mindre vanliga 3...dxe4 (Rubinsteinvarianten).

Winawervarianten 3...Lb4

Denna variant är uppkallad efter Szymon Winawer och den spelades ofta av Aaron Nimzowitsch och Michail Botvinnik. Svart spelar 3...Lb4 vilket binder vits springare mot kungen så bonden på e4 är nu oförsvarad. Vit flyttar därför vanligen bonden till e5 och svart fortsätter med ..c5 för att försöka splittra den vita bondekedjan. Vit svarar vanligen 5.a3 vilket hotar svarts löpare så svart tar springaren på c3 med löparen och vit tar löparen med b-bonden.

Klassiska varianten 3...Sf6

Detta är den vanligaste varianten. Spelet brukar fortsätta: 4.Lg5 Le7 5.e5 Sd7 6.Lxe7 Dxe7

Nu finns det flera varianter, t.ex. 7.f4 och 7.Dd2 Ett intressant alternativ är 6.h4, som vit spelar för att offra en bonde och öppna upp h-linjen efter 6.- Lxg5 7.hxg5 Dxg5.

Rubinsteinvarianten 3...dxe4

Denna variant är uppkallad efter Akiba Rubinstein. Vit har det friare spelet men svart har inga direkta svagheter och kan så små­ningom neutralisera vits övervikt i cen­trum med ...c5. Spelet kan fortsätta 4.Sxe4 Sd7 5.Sf3 Sgf6 6.Sxf6+ Sxf6.

Tarraschvarianten 3.Sd2

	a	b	c	d	e	f	g	h
8									8
7									7
6									6
5									5
4									4
3									3
2									2
1									1
	a	b	c	d	e	f	g	h

Tarraschvarianten (med 3...c5): 1.e4 e6 2.d4 d5 3.Sd2 c5

3.Sd2 är uppkallad efter Siegbert Tarrasch och är det näst vanligaste tredje draget för vit. Det var särskilt populärt på 1970- och 80-talen då Anatolij Karpov använde det framgångsrikt.

Springaren försvarar fortfarande e4 men bindningen som uppkommer efter ..Lb4 kan nu undvikas genom att spela c3. Å andra sidan blockerar springaren damlöparen. Svarts vanligaste svar i Tarraschvarianten är istället 3...c5 eller 3...Nf6.

Framskjutningsvarianten 3.e5

	a	b	c	d	e	f	g	h
8									8
7									7
6									6
5									5
4									4
3									3
2									2
1									1
	a	b	c	d	e	f	g	h

Framskjutningsvarianten (huvudvarianten): 1.e4 e6 2.d4 d5 3.e5 c5 4.c3 Sc6 5.Sf3

Framskjutningsvarianten var populär på 1800-talet men dalade i popularitet på 1900-talet. Under 1980-talet återupplivades den dock något och den är nu det tredje vanligaste tredje draget för vit. Draget gör att vit får en terrängfördel i centrum men gör också att vit kommer på defensiven eftersom vit måste försvara sin bondekedja mot angrepp.

Svart spelar i huvudvarianten med ..c5 för att sätta press på bonden på d4 och vit försvarar den med c3. Svart spelar sedan ..Sc6 för att återigen attackera d4 och vit försvarar med Sf3. Därefter finns några olika vanliga fortsättningar, bland annat 5...Db6, 5...Ld7 och 5...Sge7.

Ett vanligt tema i framskjutningsvarianten är att vit placerar sin löpare på d3 för att maximera dess inflytande och om möjligt göra löparoffret Ld3-h7 för att kunna genomföra en attack som leder till matt. Viktor Kortjnoj, som är en av de starkaste spelarna som använt fransk öppning, har dock pratat om att han har försökt lura motståndarna till offer för att sedan, om de misslyckats, ha en fördel i slutspelet.

Avbytesvarianten 3.exd5 exd5

	a	b	c	d	e	f	g	h
8									8
7									7
6									6
5									5
4									4
3									3
2									2
1									1
	a	b	c	d	e	f	g	h

Avbytesvarianten: 1.e4 e6 2.d4 d5 3.exd5 exd5

Liksom framskjutningsvarianten var avbytesvarianten populär på 1800-talet men har varit på nedgång sen dess. Det är det tredje drag som ger mest remier och det löser också svarts problem med sin instängda löpare. Vissa spelare väljer ändå avbytesvarianten eftersom de inte gillar att spela med ett slutet centrum.

Det är vanligt att den symmetriska strukturen behålls flera drag framåt. Till exempel efter 4.Sf3 Sf6 5.Ld3 Ld6 6. 0-0 0-0. Det drag som ger minst chans för remi är ett tidigt c2-c4. Symmetrin kan också brytas genom att spelarna rockerar åt olika håll.