Kapand[2] (Anas capensis) är en and som förekommer i Afrika.[3] Den har setts så långt norrut som Israel, men fynd i Europa tros utgöra förrymda fåglar. Arten minskar i antal men beståndet anses vara livskraftigt.

Kapand
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljÄnder
Anatidae
SläkteAnas
ArtKapand
A. capensis
Vetenskapligt namn
§ Anas capensis
AuktorGmelin, 1789

Kännetecken

redigera

Utseende

redigera

Kapanden är en kompakt and med en kroppslängd på 44–46 centimeter. Den ärtill största delen grå, med brunare rygg och fläckade flanker. I flykten syns en smaragdgrön, vitkantad vingspegel. Den nästan uppsvängda näbben är rosa med svart näbbas och näbbspets. Det rosa saknas hos juvenilen. Könen är lika och fågeln kan inte förväxlas med någon annan art i sitt utbredningsområde.[4]

 
 

Fågeln är oftast tyst, men hanen har ett mjukt gnisslande läte och honan ett lågt kvackande. Under spelet hörs även ett femtonigt fallande läte.[4]

Utbredning

redigera

Fågeln förekommer lokalt i öppna våtmarker från Sudan och Etiopien till Namibia och Sydafrika,[3] dock fläckvist förekommande i tre isolerade populationer: i södra Afrika, i östafrikanska Rift Valley samt kring Tchadsjön.[4] Den är huvudsakligen en stannfågel men kan genomföra långa nomadiska förflyttningar under regnperioden, och har exempelvis observerats så långt norrut som Israel.[5] Arten har även observerats i Europa, bland annat i Sverige[6], men inte någonstans har det ännu bedömts sannolikt att kapanden nått dit på naturlig väg.

Systematik

redigera

Kapanden behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. DNA-studier visar att den är en systerart till en grupp innehållande stjärtand med släktingar (kerguelenand, bahamaand och gulnäbbad stjärtand) samt rödnäbbad and.[7][8][9]

Ekologi och beteende

redigera

Kapanden påträffas mestadels i grunda saltsjöar eller i brackvatten, men även i laguner, flodmynningar och tidvattensområden.[4] Den lever av vattenväxter men även mindre kräftdjur, ryggradslösa djur och groddjur.[10] Den födosöker genom att tippa kroppen framåt i grunda vatten, eller stående i vattenbrynet. Boet placeras i närheten av vatten, direkt på marken under skyddande vegetation.

 
Kapand födosökande i Nakurusjön i Kenya.

Status och hot

redigera

Arten har ett stort utbredningsområde, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet uppskattas till mellan 17 200 och 55 000 vuxna individer.[1]

Referenser

redigera
  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2024 Anas capensis . Från: IUCN 2024. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2024-2. Läst 1 december 2024.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c d] Kear, J., red (2005). Ducks, Geese and Swans. Oxford University Press. sid. 378. ISBN 0198610084 
  5. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ Sveriges fågeltaxa, Birdlife Sverige PDF
  7. ^ Mitchell, K.J., J.R. Wood, R.P. Scofield, B. Llamas, and A. Cooper (2014), Ancient mitochondrial genome reveals unsuspected taxonomic affinity of the extinct Chatham duck (Pachyanas chathamica) and resolves divergence times for New Zealand and sub-Antarctic brown teals, Mol. Phylogenet. Evol. 70, 420-428.
  8. ^ Johnson, K.P., and M.D. Sorenson (1999), Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus: Anas): A comparison of molecular and morphological evidence, Auk 116, 792-805.
  9. ^ Gonzalez, J., H. Düttmann and M. Wink (2009), Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae, J. Zool. 279, 310-318.
  10. ^ Hockey, P.A.R., Dean, W.R.J., Ryan, P.G. (Eds). 2005. Roberts – Birds of Southern Africa, VIIth ed. The trustees of the John Voelcker bird book fund, Cape Town.

Externa länkar

redigera
  NODES
chat 2
INTERN 2