Wikipedia

Katolska breven

sju brev i Nya testamentet

De katolska breven (grekiska: [αἱ] καθολικαὶ ἐπιστολαί),[1][2] eller de allmänna breven,[3][4] är benämningen på sju brev i Nya testamentet som ansetts rikta sig till en allmän adressat och inte till någon bestämd kyrka eller person.[5][6] Uppräknade i den ordning de förekommer i protestantiska biblar, utgörs de katolska breven av:

Två av de katolska breven – avslutningen av Jakobsbrevet och inledningen av Första Petrusbrevet – i Codex Gigas eller Djävulsbibeln, skriven på latin i början av 1200-talet.

Adjektivet ”katolsk” har grekisk rot och betyder allmän eller allomfattande, universell.[7][8] Benämningen har valts eftersom dessa skrifter ansågs vända sig till hela den ”allmänneliga” kyrkan.[9] Även om de flesta skrifter saknar en bestämd adressat, gäller detta inte alla.[9] Varken Andra Johannesbrevet eller Tredje Johannesbrevet är avsett för en allmän läsekrets,[5] och beteckningen stämmer endast till viss del in på Första Petrusbrevet,[9] eftersom det är riktat till ett bestämt geografiskt område.[10] De katolska breven utgör, efter de fyra evangelierna och Paulus brev, den tredje stora samlingen skrifter som ingår i Nya testamentet. I motsats till de båda andra, vilka förhållandevis tidigt ansågs tillhöra kanon, hade dock de katolska breven en betydligt längre och krokigare väg till erkännande.[11]

Alla de sju breven är i olika grad ifrågasatta vad gäller äktheten, i betydelsen att det inte är de som namngivit breven som faktiskt har skrivit dem. Vissa som Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet har fler äkthetsförespråkare, medan ett brev som Andra Petrusbrevet av de allra flesta anses vara från en senare tid.[12] Medan de som menar att breven har skrivits av de personer som bär deras namn kan förlägga dem till perioden från sent 40-tal till 70-talet,[13] dateras de ofta av andra till en betydligt senare tid och i fallet Andra Petrusbrevet så sent som perioden 125–150.[14] Kritiska forskare betraktar allmänt breven som pseudepigrafier.[15]

Benämningen av breven som katolska

redigera
 
Papyrus Bodmer VIII, P72, från ca år 300. Denna papyrusskrift innehåller bland annat i stort sett hela Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och Judasbrevet. Samtidigt utgör P72 det äldsta textvittnet till dessa tre katolska brev. På bilden ovan visas slutet av Första Petrusbrevet och början av Andra Petrusbrevet.
 
Andra Johannesbrevet i Uncial 0232 från cirka år 500.

Traditionellt har sju korta brev i Nya testamentet samlats under rubriken ”katolska brev”.[16] Jakobsbrevet, de båda Petrusbreven, de tre Johannesbreven och Judasbrevet kallas för just ”katolska” (grekiska: καθολική, katholikē, från κατά, kata = ”rörande” och ὅλος, holos = ”det hela”)[7] eftersom de riktar sig till en ”allmän” adressat. De flesta av dem är inte skrivna till någon bestämd kyrka eller person.[6] De uppenbara undantagen är Andra Johannesbrevet och Tredje Johannesbrevet, men de kom att tillhöra samlingen av katolska brev eftersom de ansågs höra samman med Första Johannesbrevet.[5] I detta sammanhang verkar ordet ”katolsk” ha använts för att betona brevens allmänna eller universella publik, och därigenom särskilja dem från Paulus brev, vilka var riktade till enskilda församlingar eller personer.[16] Det finns dock inget i Judasbrevet och Andra Petrusbrevet som hindrar något av dem från att vara ställt till en viss församling.[16]

Såväl evangelierna som de paulinska breven kom att formas till en beständig samling redan under 100-talet, medan omständigheterna var annorlunda för den tredje stora gruppen i kanon, de katolska breven.[17] Fastän beteckningen katolsk tillskrevs vissa individuella brev tidigare, används den inte som gruppbeteckning för dessa sju brev förrän i början av 300-talet då Eusebios av Caesarea talar om ”de sju så kallade katolska breven”.[18][19][17][9] Eusebios ansåg cirka år 325 att alla dessa, förutom Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet, tillhörde de skrifter vilkas äkthet var ifrågasatt. Redan 75 år tidigare uttryckte Origenes tvivel om vissa av de katolska breven, då Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet och Andra och Tredje Johannesbreven.[11] Följaktligen utgjorde de katolska breven inte en väletablerad samling skrifter tillhörande kanon ens på 300-talet.[17]

I början avsåg benämningen ”allmänt (katolskt) brev” inget annat än att brevet i fråga inte var ställt till en specifik församling, utan riktade sig till kristna i allmänhet.[10] Enskilda brev hade tidigare benämnts katolska. Redan i slutet av 100-talet ska montanisten Themison ha skrivit ett katolskt brev.[20][10][17] Origenes benämner Första Johannesbrevet,[17] Första Petrusbrevet och Judasbrevet katolska,[9] men han säger också att Barnabasbrevet är katolskt.[10] Något senare kallar också Dionysios av Alexandria Första Johannesbrevet för katolskt.[21][22]

Bevittnanden

redigera

Av de sju katolska breven förefaller endast Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet ha varit mer allmänt kända och i bruk under 100- och 200-talen.[17] Första Petrusbrevet ska enligt Eusebios av Caesarea ha nämnts under första halvan av 100-talet av Papias,[23] Polykarpos,[24] och ska ”de gamla kyrkolärarna [presbytererna] ha använt det som oemotsagt i sina skrifter.”[25][26] Första Petrusbrevet var också känt strax före eller omkring år 200 av Irenaeus av Lyon,[27] Klemens av Alexandria[28] och Tertullianus,[29] och i mitten av 200-talet av Origenes.[30][17] Också Första Johannesbrevet var känt i början av 100-talet av Papias,[23] och mot slutet av detsamma eller cirka år 200 av Irenaeus,[31] Klemens av Alexandria,[32] och Tertullianus.[33][17]

 
Första Johannesbrevet, 4:11–12; 14–17 (verso), i Papyrus 9 – P. Oxy. III 402; Houghton Library MS Gr SM3736 – från 200-talet.

Judasbrevet bevittnas tidigast av Andra Petrusbrevet skrivet cirka 125 till 150.[17][14] Därefter använder Klemens av Alexandria och Tertullianus (båda omkring år 200) och Origenes (cirka år 250) brevet mycket sparsamt.[17] Origenes är också den förste att nämna Andra Petrusbrevet och han skriver då att dess status är ifrågasatt.[17] Även Jakobsbrevet nämns sällan. Origenes citerar det och benämner det ”Jakobs brev som är i omlopp”[34] och, menar Harry Gamble, uttrycker därmed sitt eget tvivel om brevets status som kanoniskt.[17]

De två korta Andra och Tredje Johannesbreven hade en skiftande acceptanshistoria. De var relativt okända under de första tvåhundra åren. Klemens av Alexandria kallar Första Johannesbrevet för Johannes ”längre brev”,[32] vilket antyder att han känner till det andra, dock inte det tredje. Irenaeus av Lyon citerar från de två första Johannesbreven (som han behandlar som om de vore ett brev), men inte från det tredje.[17] Varken Tertullianus eller Cyprianus visar någon kännedom om det andra och tredje brevet.[17] Origenes känner dock till alla tre Johannesbreven. Han skriver att Johannes ”efterlämnade ett brev om några få rader [= 1 Joh], måhända även ett andra och ett tredje brev”,[35] ty inte alla erkänner att dessa är äkta.[36][37] Möjligen delade Origenes själv den åsikten, eftersom han aldrig citerade breven.[38] Inte långt efter Origenes visar också Dionysios av Alexandria viss kännedom om de två sista breven, men tvekar inför om de verkligen är äkta.[39][38] Eusebios räknar Andra och Tredje Johannesbreven, tillsammans med ”det så kallade Jakobs-brevet och Judas’ och Petrus’ andra brev”,[40] till de motsagda eller ifrågasatta skrifterna.[41][38] Och i Muratoriekanon (vars vittnesbörd är intressant framför allt om skriften skulle visa sig vara från slutet av 100-talet) nämns endast de två första Johannesbreven, och den enda ytterligare katolska skrift som omtalas är Judasbrevet.[38]

Upptagandet i kanon

redigera

Traditionellt har breven tillskrivits lärjungarna Petrus och Johannes samt Jesu bröder Jakob och Judas. I motsats till de fyra evangelierna och samlingen av Paulusbrev, vilka erhöll kanonstatus relativt tidigt, kom de katolska breven inte att accepteras så lätt och så tidigt.[11] Utformandet av de katolska breven till en samling skedde också relativt sent, troligen inte tidigare än i slutet av 200-talet, och till och med när denna samling kom till stånd var såväl enskilda brev som hela samlingen ifrågasatt.[38] Breven utgjorde ingen del av den äldsta syriska traditionen,[38] och i den syriska standardversionen av Bibeln, Peshitta, saknas fortfarande Andra Petrusbrevet, Andra och Tredje Johannesbreven och Judasbrevet.[11] Möjligen samlades de katolska breven i syfte att dokumentera undervisning som kommit att förknippas med ursprungliga apostoliska gestalter, som ”Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna”,[42] och därigenom kunna framlägga ett bredare och mer balanserat urval av apostlarnas vittnesbörd än vad fallet blivit med brev tillskrivna nästan enbart Paulus.[38]

Gamble menar att eftersom de katolska breven räknades som en grupp och inte som individuella brev i kanon, och eftersom denna grupp av brev inte formades förrän tidigast mot slutet av 200-talet, och eftersom dessa katolska brev, tillsammans med evangelierna och Paulus brev, kom att utgöra den tredje undergruppen i kanon, är det mycket svårt att tala om en nytestamentlig kanon som tagit tydlig form förrän de katolska breven samlats, och därigenom före 300-talet.[38][en 1]

Brevens äkthet

redigera
 
En kolofon eller slutskrift efter Judasbrevet i Codex Alexandrinus från 400-talet. Kolofonen säger ”Judas brev” (ΙΟΥΔΑ ΕΠΙΣΤΟΛΗ). Men inunder står ΠΡΑΞΕΙΣ ΤΩΝ ΑΓΙΩΝ ΑΠΟΣΤΟΛΩΝ ΚΑΙ ΚΑΘΟΛΙΚΑΙ, det vill säga ”de heliga apostlarnas gärningar och de katolska [breven]”, antydande att de föregående åtta böckerna, Apostlagärningarna och de sju katolska breven, sågs som en enhet, ”praxapostolos”. Därefter följer Paulus brev.

De fem brev som var mest ifrågasatta under den tidiga kristna perioden är också de skrifter som är mest ifrågasatta av forskare i dag.[12] Vissa anses vara förfalskningar, alltså skrifter skapade med det bestämda syftet att bedra genom att författaren utger sig för att vara någon annan, medan andra räknas som pseudepigrafier, där skriften felaktigt har antagits vara skriven av någon som inte har skrivit den.[43] Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet som generellt accepterades av den tidiga kyrkan[44] är också de två katolska brev som har flest äkthetsförespråkare i dag, medan Andra Petrusbrevet som var det brev som var mest ifrågasatt i den äldsta tiden, av de allra flesta av dagens forskare betraktas som en senare förfalskning eller pseudepigrafi.[12] De forskare som förordar att breven är autentiska och därmed också relativt tidiga förlitar sig huvudsakligen på historiska argument och den kristna traditionen som tillskriver breven dessa författare. De som ifrågasätter brevens äkthet förlitar sig i hög grad på språkliga argument[12] (att ingen av de fyra tänkta författarna, som ska ha vuxit upp på den galileiska landsbygden, anses ha varit kapabla att skriva en så god grekiska),[45] men även på att breven uppvisar tecken på att ha tillkommit vid en senare tid.[46]

Det är inte möjligt att redovisa en generell tillkomsttid för alla de sju katolska breven, eftersom de individuellt dateras till olika tider och eftersom forskarna många gånger är oeniga om när de skrevs. De som menar att breven är autentiska argumenterar ofta för en tillkomsttid för de skrifter man menar är de äldsta, som Jakobsbrevet, till som tidigast sent 40-tal,[47] fram till 70-talet,[48] medan de många som ser breven som pseudonyma ofta förlägger deras tillkomst till strax före eller omkring år 100. De kritiska forskare som anser att Johannesbreven inte har skrivits av lärjungen Johannes anser i allmänhet att alla övriga katolska brev också är pseudepigrafier.[15] De brukar datera Första Petrusbrevet till perioden cirka 70–100,[49] Jakobsbrevet till slutet av nollhundratalet,[50] de tre Johannesbreven till 90-talet,[51] Judasbrevet till omkring år 100 och Andra Petrusbrevet till en bit in på 100-talet,[52] kanske cirka 125–150.[14]

Brevens inbördes ordning och placering i förhållande till andra böcker

redigera

Den inbördes ordningen mellan breven är i de allra flesta äldre handskrifter Jakobsbrevet, Första och Andra Petrusbreven, Första, Andra och Tredje Johannesbreven och Judasbrevet.[10][53] Detta är samma ordning som i de flesta moderna biblar. Men medan de katolska breven i de moderna protestantiska bibelutgåvorna är placerade efter Paulus brev (inklusive Hebreerbrevet), placerades de i nästan samtliga grekiska handskrifter av Nya testamentet direkt efter Apostlagärningarna och före Paulus brev.[54] I de allra flesta gamla handskrifter förekommer dessutom Apostlagärningarna (grekiska: Πράξεις ἀποστόλων, Praxeis apostolōn)[4] tillsammans med de sju katolska breven och formar det forskarna brukar kalla praxapostolos.[55] Handskrifterna uppvisar få variationer, med ordningen evangelierna, praxapostolos, de paulinska breven och Uppenbarelseboken.[56]

I den grekisk-ortodoxa kyrkans bibel är de katolska breven placerade före Paulus brev, medan de i den latinska kyrkans är placerade efter. Av denna anledning kan brevens position skilja sig åt i moderna utgåvor.[10] Ett antal bibelutgåvor från 1500- och 1600-talen följer den ordning som Martin Luther (1483–1586) förespråkade och som förekommer i Luther-Bibeln. Luther menade att vissa böcker tidigt varit ifrågasatta och dessutom förespråkade åsikter som inte stämde med det han ansåg vara den rätta bilden av Kristus och evangeliet. Detta berörde två av de katolska breven. Luthers lista bestod av 23 numrerade böcker som avslutades med Tredje Johannesbrevet, varefter de 4 onumrerade och enligt honom inte lika kanoniska Hebreerbrevet, Jakobsbrevet, Judasbrevet och Uppenbarelseboken följde.[57]

De sju breven avviker kraftigt från varandra till innehåll och avsikt. Sex av dem synes ha accepterats i kanon på grund av att de ansågs ha skrivits av de tre ”pelarna” som Paulus nämner och de ordnades efter hur långa de var (fastän brev som ansågs ha skrivits av samma författare följde på varandra)[53] och efter vilken ordning de räknades upp hos Paulus: Jakob, Petrus och Johannes,[42][58][59] för att avslutas med Judas.[60]

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ Metzger 1987, s. 123.
  2. ^ Lockett 2016, s. 15.
  3. ^ Grieb 2002, s. 168.
  4. ^ [a b] Trobisch 2000, s. 39.
  5. ^ [a b c] Hartman 1989, s. 75.
  6. ^ [a b] Mack 1995, s. 207.
  7. ^ [a b] Merkt 2014, s. 167.
  8. ^ Powell 2009, s. 49.
  9. ^ [a b c d e] Nationalencyklopedins nätupplaga.
  10. ^ [a b c d e f] Kümmel 1975, s. 388.
  11. ^ [a b c d] Elliott 2012, s. 207.
  12. ^ [a b c d] Bray 2000, s. xx.
  13. ^ Hartman 1989, s. 77, 80.
  14. ^ [a b c] Mack 1995, s. 208.
  15. ^ [a b] Aune 2010, s. 12–13.
  16. ^ [a b c] Kiley 2003, s. 283.
  17. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Gamble 2002, s. 287.
  18. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 2:23:25.
  19. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 128.
  20. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 5:18:5.
  21. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 7:25:7–10.
  22. ^ Kümmel 1975, s. 387.
  23. ^ [a b] Eusebios, Kyrkohistoria 3:39:17.
  24. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 4:14:9.
  25. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:3:1.
  26. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 134–135.
  27. ^ Irenaeus, Mot kättarna 4:9:2.
  28. ^ Klemens av Alexandria, Stromata 3:18:10, 4:20:129.
  29. ^ Tertullianus, Scorpiace 12.
  30. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:8.
  31. ^ Irenaeus, Mot kättarna 3:16:5, 8.
  32. ^ [a b] Klemens av Alexandria, Stromata 2:15:66.
  33. ^ Tertullianus, De pudicitia 19:10, Scorpiace 12:4, De Idololatria 2:3.
  34. ^ Origenes, Om Matteus 19:61.
  35. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 325.
  36. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:10.
  37. ^ Gamble 2002, s. 287–288.
  38. ^ [a b c d e f g h] Gamble 2002, s. 288.
  39. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 7:25:11.
  40. ^ Eusebios av Caesarea 1937, s. 165.
  41. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:25:3.
  42. ^ [a b] Paulus, Galaterbrevet 2:9.
  43. ^ Metzger 1972, s. 4.
  44. ^ Bray 2000, s. xvii–xviii.
  45. ^ Powell 2009, s. 510.
  46. ^ Hartman 1989, s. 80–83.
  47. ^ Hartman 1989, s. 77.
  48. ^ Hartman 1989, s. 80.
  49. ^ Schnelle 1998, s. 402.
  50. ^ Schnelle 1998, s. 388.
  51. ^ Schnelle 1998, s. 443, 448, 459.
  52. ^ Schnelle 1998, s. 426.
  53. ^ [a b] Metzger 1987, s. 299.
  54. ^ Metzger 1987, s. 295–296, 304.
  55. ^ Trobisch 2000, s. 34.
  56. ^ Trobisch 2000, s. 38.
  57. ^ Hayes 2008, s. 989.
  58. ^ Elliott 2012, s. 206.
  59. ^ Trobisch 2000, s. 60.
  60. ^ Powell 2009, s. 216.

Tryckta källor

redigera
  • Aune, David Edward (2010). ”Introduction”. i David Edward Aune (på engelska). The Blackwell Companion to the New Testament. Blackwell Companions to Religion. Malden, MA: Wiley-Blackwell. sid. 1–14. Libris 11890228. ISBN 9781405108256 
  • Bray, Gerald Lewis (2000). ”Introduction to the Catholic Epistles”. i Gerald L. Bray & Thomas C. Oden (på engelska). James, 1–2 Peter, 1–3 John, Jude: Ancient Christian commentary on Scripture: New Testament. 11. Downers Grove, Ill.: InterVarsity Press. sid. xvii–xxx. Libris 5817626. ISBN 978-0-8308-1496-1 
  • Elliott, J. K. (2012). ”The Early Text of the Catholic Epistles”. i Charles Evan Hill & Michael J. Kruger (på engelska). The Early Text of the New Testament. Oxford: Oxford University Press. sid. 204–224. Libris 17399108. ISBN 9780199566365 
  • Eusebios av Caesarea, övers. Ivar A. Heikel (1937). Eusebius kyrkohistoria: översättning från grekiskan med inledning och förklaringar. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse. Libris 24548 
  • Gamble, Harry Y. (2002). ”The New Testament Canon: Recent Research and the Status Quaestionis”. i Lee Martin McDonald & James A. Sanders (på engelska). The Canon Debate: On the Origins and Formation of the Bible. Peabody, Mass.: Hendrickson. sid. 267–294. Libris 8747175. ISBN 1-56563-517-5 
  • Grieb, A. Katherine (2002). ”Catholic Epistles: Hebrews, James, 1 Peter, 2 Peter, Jude”. i Wes Howard-Brook & Sharon H. Ringe (på engelska). The New Testament: Introducing the Way of Discipleship. Maryknoll, N.Y.: Orbis Books. sid. 168–187. Libris 9471856. ISBN 1-57075-418-7 
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5 
  • Hayes, John H. (2008). ”Chapter Forty-two. Historical Criticism of the Old Testament Canon”. i Sæbø Magne, Fishbane Michael A., Ska Jean Louis (på engelska). Hebrew Bible / Old Testament: the history of its interpretation. Vol. 2, From the Renaissance to the Enlightenment. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht. sid. 985–1005. Libris 10665269. ISBN 978-3-525-53982-8 
  • Kiley, Mark C. (2003). ”Catholic Epistles” (på engelska). New Catholic encyclopedia: vol 3, Can–Col (2. ed.). Detroit: Gale. sid. 283–284. Libris 10297697. ISBN 0-7876-7694-2 
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4 
  • Lockett, Darian R. (2016) (på engelska). Letters from the Pillar Apostles: The Formation of the Catholic Epistles as a Canonical Collection. Eugene, Oregon: Pickwick Publications. ISBN 9781498287067 
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8 
  • Merkt, Andreas (2014). ”1 Peter in Patristic Literature”. i Eric F. Mason & Troy W. Martin (på engelska). Reading 1-2 Peter and Jude: A Resource for Students (Society of Biblical Literature. Resources for Biblical Study). Atlanta: Continuum International Publishing Group Ltd. sid. 167–180. Libris 12198868. ISBN 9781589837379 
  • Metzger, Bruce M. (1972), ”Literary Forgeries and Canonical Pseudepigrapha”, Journal of Biblical Literature 91, no 1: 3–24. 
  • Metzger, Bruce M. (1987) (på engelska). The Canon of the New Testament: Its Origin, Development, and Significance. Oxford: Clarendon. Libris 4625985. ISBN 0-19-826180-2 
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687 
  • Reicke, Bo (1970), De katolska breven. Tolkning (Tolkning av Nya testamentet 10:2), Stockholm.
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3 
  • Trobisch, David (2000) (på engelska). The first Edition of the New Testament. New York: Oxford University Press. Libris 8276986. ISBN 0-19-511240-7 

Internetkällor

redigera

Originalcitat

redigera
  1. ^ Since they found inclusion in the canon not individually but precisely as a group, since that collection did not take shape until late in the third century at the earliest, and since that collection came to constitute, along with the Gospels and the Pauline Letters, one of the three major sub-units of the canon, it is very difficult to speak of a New Testament canon having taken any clear shape, whether in conception or in substance, prior to the appearance of this particular collection, and therefore prior to the fourth century.


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Katolska_breven&oldid=53969533”
  NODES
INTERN 3
Note 2
todo 1