Ljung (Calluna vulgaris), även kallad höstljung, är en starkt förgrenad dvärgbuske.[1] Den är den enda arten i släktet Calluna, och är en av de vanligaste och individrikaste arterna i Norden.

Ljung
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningLjungordningen
Ericales
FamiljLjungväxter
Ericaceae
SläkteLjungsläktet
Calluna
Salisb.
ArtLjung
C. vulgaris
Vetenskapligt namn
§ Calluna vulgaris
Auktor(L.) Hull, 1808
Underarter och varieteter
Synonymer
Erica vulgaris
* 1. Gren med blomställningar * 2. Stycke av kvist, förstoring 6 × * 3. Blomma i längdsnitt, förstoring 10 × * 4. Blomma efter blomningen, förstoring 5 × * 5. Fröhus, förstoring 6 × * 6. Frö, starkt förstorat

  • 1. Gren med blomställningar
  • 2. Stycke av kvist, förstoring 6 ×
  • 3. Blomma i längdsnitt, förstoring 10 ×
  • 4. Blomma efter blomningen, förstoring 5 ×
  • 5. Fröhus, förstoring 6 ×
  • 6. Frö, starkt förstorat

Ljung är landskapsblomma i Västergötland, och är en av Skottlands nationalblommor (en annan är tistel). Ljung är också den ena av Norges två nationalblommor; den andra är fjällbrud.

Beskrivning

redigera

En ljungplanta liknar oftast ett miniatyrträd med ormlikt vriden, nedböjd eller uppstigande stam. Ibland slår denna rötter på flera punkter och blir då mera busklik. Plantan växer ofta spaljéformigt tryckt mot marken eller klippan. Den blir normalt 20 – 50 centimeter hög, i undantagsfall upp till 1 meter. Veden är hård och tät. Ljungplantan kan bli upp till omkring 25 år gammal, och man har iakttagit mer än femtioårig ljung. I de täta bestånden på en hed uppstår därför luckor efter avdöende individer, men de fylls av snabbt växande fröplantor. På detta sätt tar ljungen även nya områden i besittning.

Fröna är mycket små, fint gropiga och glänsande.

Bladen är mycket små, av barrlik form och tätt tegellagda i fyra rader. I blomman är fyrtalet rådande, och ståndarna är åtta. Hos Calluna är blommans foder större än dess krona. Foder och krona har samma rödvioletta färg. Både fodret och kronan är djupt kluvna. Blommorna är märkliga genom hyllets fasta och styva byggnad. Det sitter torkat kvar efter blomningen, emellertid något brunaktigt.[2] Ljungen kan därför anses som ett slags eternell. Blomningen börjar i sista veckan av juli och första veckan i augusti, och varar i ca 6 veckor. Då blir den ödsliga heden mycket vacker. Så långt blicken når är den höljd av sin rosenvioletta blomstermatta i klar och mild färgglans.Enligt gammal folktro bär man in fattigdomen i sitt hem om man plockar ljung och ställer den inomhus.

Habitat

redigera

Ljung finns i så gott som hela Europa, inklusive Island. (Dock ej söder om Alperna och nordostligaste Spanien (Barcelona m m). Finns sällsynt i östligaste Nordamerika, men är inte ursprunglig där.

I Norge finns ljung huvudsakligen i kusttrakterna. I Hedmark (Tron) når ljung till 1 320 m ö h. I allra nordligaste Norge blir ljung något mindre vanlig.

I Lule lappmark går ljung upp till 750 m ö h.

I fjälltrakterna delar ljungen utrymmet med kråkriset och några för fjällen artegna ljungväxter, och finns något högre än trädgränsen. Förr var denna art förhärskande över stora områden i sydvästra Sverige. Ljunghedarna bredde ut sig från nordvästra Skåne till Bohuslän och in i Småland och Västergötland, där de kallades Svältorna. I Svältorna finns numera ljung endast i några naturreservat och en del kustnära hedar.

Genom sin förnöjsamhet med jordmånen och sin hårda, sega beskaffenhet i förening med ytterst tät förgrening förmår denna växt uttränga övriga småbuskar, örter och gräs. En stor del av ljunghedarna har i historisk tid uppkommit genom att människorna avverkat skogen och släppt djur på bete. På ljungbackar och hedar kan träd gro, i synnerhet tall och björk, och om ljungbestånden nedtrampas av får eller annan boskap, och om marken gödslas och beskuggas genom trädplantering, ger ljungen slutligen vika och platsen kan återföras till en gräs- eller örtbacke med eller utan skog.

Utbredningskartor

redigera

Ljung är vanlig i skogar (utom på de skuggigaste ställena), men växer allra mest på öppen mark, särskilt i mager, torr jord (hedar). Kan även finnas på torr mark som kantar kärr. Ljung kan förekomma ymnigt på i övrigt kala skär vid kusterna.

Användning

redigera

Ljungens bark innehåller garvämne; dess rötter är ett starkt korgflätningsmaterial. Den har visat sig lämplig till växtfärgning av bruna, gula och röda nyanser. Blommorna är genom sin talrikhet en viktig näringskälla för biet, som ur dem bereder en mörkgul honung. Men används också till exempel som smakämne i snuset Lundgrens Västkusten. Dessutom är ljungen användbar som bränsle, och på flygsandfält nedgräves avskuren ljung i massor för att binda den lösa sanden på ställen där sandgräs sedan ska planteras.

Bygdemål

redigera
Namn Trakt  Referens  Förklaring

Graun [3]
Gröne
Hästljung
Ling
Lyng
Moris
Rossling

Raspgräs Västerbotten (Lycksele) [4]
Raspris Västerbotten (Umeå)
Rössling Jämtland, Svenskfinland [5] Egentligen Hästljung

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Ljung. Läst 10 maj 2013.
  2. ^ Ljung Den virtuella floran. Läst 10 maj 2013.
  3. ^ Ljung i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
  4. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 525 [1], Gleerups, Lund 1852–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  5. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 305 [2], Gleerups, Lund 1852–1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Externa länkar

redigera
  NODES