Lockheed F-80 Shooting Star

	Lockheed F-80 Shooting Star
	En F-80B tillhörande flygnationalgardet i New Mexico.
Beskrivning
Typ	Jakt- och attackflygplan
Besättning	1
Första flygning	8 januari 1944
I aktiv tjänst	1945 – 1979
Versioner	Se Varianter
Ursprung	USA
Tillverkare	Lockheed Corporation
Antal tillverkade	1 715
Data
Längd	10,5 meter
Spännvidd	11,8 meter
Höjd	3,45 meter
Vingyta	22,07 m²
Tomvikt	3 593 kg (F-80A); 3 819 kg (F-80C)
Max. startvikt	5 307 kg (F-80A); 7 646 kg (F-80C)
Motor(er)	Allison J33-A-9 (F-80A); Allison J33-A-35 (F-80C)
Dragkraft	17 kN (F-80A); 24 kN (F-80C)
Prestanda
Max. hastighet	898 km/h (F-80A); 966 km/h (F-80C)
Räckvidd med; max. bränsle	1 250 km
Transporträckvidd	2 320 km
Max. flyghöjd	14 000 meter
Stigförmåga	23,2 m/s (F-80A); 25,4 m/s (F-80C)
Dragkraft/vikt:	0,43
Lastförmåga
Lastförmåga	900 kg
Beväpning & bestyckning
Upphängnings-; punkter	2
Fast beväpning	6 × 12,7 mm M2 Browning
Bomber	2 × 454 kg (1 000 lb) sprängbomber
Raketer	8 × 127 mm HVAR
Ritning

Lockheed F-80 Shooting Star (före 1948 P-80) var det första jetflygplan som togs i tjänst i US Army Air Forces. Fyra flygplan skickades till Europa i andra världskrigets slutskede, men sattes aldrig in i strid. Flygplanstypen fick i stället sitt elddop i Koreakriget där den gick segrande ur den första luftstriden mellan jetflygplan.

Sommaren 1947 satte överste Albert Boyd hastighetsrekord i en Shooting Star och blev den förste som flög snabbare än 1 000 km/h.

Utveckling

Utvecklingsarbetet började 1943 som ett svar på det tyska jaktflygplanet Me 262. Flygplanet designades runt den brittiska jetmotorn de Havilland Goblin som utvecklingsteamet på Lockheed bara hade ritningar på. Designteamet om 28 ingenjörer som leddes av Kelly Johnson skulle senare bli känt under namnet Skunk Works. Amerikanerna som var pressade av tyskarnas och britternas stora försprång inom jetteknologi lyckades designa och bygga den första prototypen på bara 143 dagar. Premiärflygningen försenades dock av att den första motorn förstördes av foreign object damage under en provkörning och motorn från prototypen av de Havilland Vampire fick monteras ut och skickas till USA för att ersätta den.

Den första prototypen kallad Lulu-Belle genomförde sin första flygning 8 januari 1944. Den fick snart sällskap av ytterligare två prototyper. Dessa var både större och tyngre då de var konstruerade för den kraftigare motorn Rolls-Royce Derwent som tillverkats på licens av General Electric. Efter en förproduktionsserie om tolv flygplan lade USAAF en order på 344 stycken P-80 i februari 1945. Produktionen fortsatte fram till 1950 då 1 714 flygplan tillverkats.

Användning

En F-80C beväpnad med två 1000 lb (454 kg) sprängbomber. Korea, 1951.

Av förproduktionsseriens tolv flygplan skickades fyra till kriget i Europa; Två till Burtonwood i England och två till Foggia i Italien. Efter att testpiloten Major Frederic Borsodi dödats i ett haveri 28 januari 1945 fick flygplanen tillfälligt flygförbud och hann aldrig sättas in i strid innan Tysklands sammanbrott. Under Berlinblockaden omgrupperades flera jaktdivisioner från USA till Tyskland i omgångar under namnet operation Fox Able. Det var första gången som enmotoriga jetflygplan korsade Atlanten.

Koreakriget

Flygplanets verkliga elddop blev Koreakriget där den användes för både jakt- och attackuppdrag. Den 8 november 1950 utkämpades den första luftstriden mellan jetflygplan, en strid som utföll till F-80:ans fördel när Löjtnant Russell Brown träffade och svårt skadade en sovjetisk MiG-15. F-80 var dock underlägsen MiG-15 i både hastighet och beväpning och ersattes snart av North American F-86 Sabre i jaktrollen.

Totalt förlorades 277 stycken F-80 i Korea; 113 sköts ner av luftvärnseld och 14 av fientligt flyg. F-80:or sköt ner 17 fientliga flygplan i luftstrid och förstörde ytterligare 24 stycken på marken.

Varianter

XP-80 – Den första prototypen med Goblin-motor. En byggd.
XP-80A – Andra prototypen med Derwent-motor. Två byggda.
YP-80A – Förproduktionsserie. Tolv byggda.
P-80A – Första produktionsserien. 524 byggda.
FP-80A – Fotospaningsversion. 152 byggda.
F-80A – Ny beteckning på P-80 införd 1948.
RF-80A – Ny beteckning på FP-80 införd 1948.
XP-80B – Prototypversion för P-80B
F-80B – Ny version med starkare motor och katapultstol.
XP-80R – Ett flygplan ombyggt för högfartsprov. Världens snabbaste flygplan 19 juni – 20 augusti 1947.
F-80C – Förbättrad version med starkare motor. 798 byggda och 128 ombyggda från F-80A.
RF-80C – Fotospaningsversion med samma förbättringar som F-80C.
QF-80 – Uttjänta flygplan konverterade till målrobotar.
T-33 – Tvåsitsig skolversion. 6 557 byggda.
F-94 Starfire – Nattjaktversion med radar.

Användare

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Lockheed F-80 Shooting Star.
Lockheed P-80 Shooting Star Introduced på Youtube

Källor

”Lockheed P-80 Shooting Star - USA”. Aviation history. http://www.aviation-history.com/lockheed/p80.html.
”Lockheed P-80 / F-80 Shooting Star Fighter / Fighter-Bomber”. Military factory. http://www.militaryfactory.com/aircraft/detail.asp?aircraft_id=86.
”Lockheed F-80 Shooting Star”. Aviastar. http://www.aviastar.org/air/usa/lok_shooting.php.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Lockheed P-80 Shooting Star, tidigare version.