Nötskrika (Garrulus glandarius) är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar. Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien. Utseendemässigt uppvisar den en mängd variationer och delas upp i ett flertal underarter. I sittande ställning syns främst den rödgrå till beigeröda kroppen men i flykten visar den upp sina starkt kontrasterande vingar och stjärt i svart och vitt med inslag av ljusblått. Dess hesa varningsläte, som även används som lockläte, är karaktäristiskt och hörs långt. Dess sång, som hörs om vårvintern, är i stället lågmäld och har en djup, visslande klang.

Nötskrika
Status i Finland: Nära hotad[1]
Adult nötskrika av nominatformen, Stockholm.
Nötskrikans varnings- och lockläte
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKråkfåglar
Corvidae
SläkteNötskrikor
Garrulus
ArtNötskrika
G. glandarius
Vetenskapligt namn
§ Garrulus glandarius
AuktorLinné, 1758
Utbredning

Nötskrikan lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd. Den lägger 5–8 ägg. Bägge föräldrarna matar ungarna och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Födan är mycket varierad. Den lever av bland annat frukt, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar och mindre däggdjur. På hösten hamstrar den föda som den lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.

Nötskrikan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den bedöms inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig.[2]

Utbredning och taxonomi

redigera

Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin Systema naturae från 1700-talet. Han placerade den i gruppen med kråkfåglar under namnet Corvus glandarius.[3]

Den förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien.[4]

Världspopulationen av nötskrika uppvisar en mängd variationer med mycket komplexa släktskap och ofta klinala övergångar. Vissa delar upp arten i så många som ett fyrtiotal olika underarter. Föga är känt om kontaktzonerna mellan dessa underarter och arten kan möjligen omfatta mer än en art. Man brukar placera underarterna i sju (Vaurie 1954) till åtta (Madge & Burn 1994) grupper.[5][6] Listan nedan med följer IOC för underarterna och Clements et al. för underartsgrupperna:[7][8] Klicka på ”Visa” för att se listan med underarter.

Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen Internationella naturvårdsunionen bispecularis-gruppen och leucotis (utan oatesi) som de egna arterna blekkronad nötskrika respektive vitkindad nötskrika.

Den är mestadels en stannfågel[11] men populationerna som har sin utbredning i bergiga områden i Asien gör årsvisa höjdförflyttningar[12] De nordligaste häckpopulationerna kan vissa vintrar uppträda som strykfåglar. Vissa år observeras exempelvis stora mängder av sträckoroliga nötskrikor vid Norrlandskusten.[13]

Utbredning i Sverige

redigera

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. Nötskrikan är Sveriges talrikaste kråkfågel.[13]

Utseende och fältkännetecken

redigera
 
I flykten är nötskrikan mycket kontrastrik med sina vitsvarta vingar, vita övergump och svarta stjärt.

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm.[14][11] Den väger ungefär 170 gram.

Den flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är dess rörelser mer otympliga och hoppande.[14]

Geografiska skillnader i morfologi

redigera
 
Typiskt utseende för nötskrika ur underartsgruppen atricapillus.
 
Nötskrika ur underartsgruppen japonica. Notera det svarta ansiktet och den tydligt fläckade hjässan.
  • Nominatgruppen har streckad hjässa.
  • Cervicalis-gruppen har roströd nacke, grå mantel, mycket ljusa sidor på huvudet och svart hjässa.
  • Atricapillus-gruppen har ett mycket ljust, nästan vitt ansikte, strupe och nacke med bara antydan till ljust roströd färg och i övrigt svart hjässa.
  • Underarten G. g. hyrcanus är mindre än arterna i cervicalis-gruppen och har svart panna och bredstreckad hjässa.
  • Brandtii-gruppen har streckad hjässa, rödaktigt huvud, mörk iris och grå mantel.
  • Leucotis-gruppen saknar vitt på vingarna, har vit panna, svart hjässa och mycket vitt på sidorna av huvudet.
  • Bispecularis-gruppen har ostreckad hjässa och saknar vita vingband.
  • Japonicus-gruppen har ett stort vitt vingband, svart ansikte, vit strupe, roströd nacke och mantel och vit hjässa med tydliga svarta längsgående prickar.

Vanligast är ett högljutt skränande och hest läte (räk, räk)[15] som främst används som varningsläte men ibland även som lockläte.[11] Nötskrikan har också ett jamande läte som liknar ormvråkens och den kan härma andra fåglar, särskilt duvhök. Dessutom har nötskrikan en lågmäld sång som hörs om vårvintern, och som har en djup visslande klang.[11]

Ekologi

redigera

Häckning

redigera
 
Ägg av nötskrika.

Nötskrikan lever parvis under häckningstiden, annars familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras i träd, ofta gran, 2–10 meter över marken. Det består av grenar och strån som invändigt fodras med rötter, mossa och liknande material. Äggen (5–8 st) är ljust grågröna, tätt fläckade med brunt. Dessa kläcks efter 16–19 dagar. Båda könen matar ungarna, och fortsätter med detta även när de blivit ganska stora. Ungarna är kvar i boet i 19 till 20 dagar. Nötskrikan lägger bara en kull om året.[16]

Födan är mycket varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur med mera. På hösten hamstrar den föda som den senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.[14] Norr om ekens utbredningsområde är dess vinterföda inte lika bra känd.[13] Bland annat hamstrar den spillsäd, frön, frukt och talg.[13] Där deras vinterområden möts förekommer det att nötskrikan i mindre utsträckning parasiterar på den föda som lavskrikor hamstrar.[13]

Nötskrikan och människan

redigera

Status och hot

redigera

Nötskrikan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den bedöms inte vara hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC);[2] dock urskiljer IUCN bispecularis-gruppen och leucotis som egna arter. Dessa bedömer IUCN därför separat.

Dialektalt har nötskrikan haft flera olika namn, exempelvis på Gotland där den kallats aidskräika eller aldskreika.[17]fornnordiska betydde aldin generellt ’trädfrukt’ medan det på fornsvenska fått den mer specifika betydelsen ’ollon’.[17] På samma sätt kallades den i Blekinge för akarnaskrika där akarn på blekingskt bygdemål betyder ’ollon’.[17] Den har också bara kallats ollonskrika.[18] I Östergötland har den kallats kornskrika och i Skåne för skogsskata.[18] I delar av Norrland har den kallats rågskrika och lokalt har den även kallats pärskira, ’pärskrika’, och skogsskira.[källa behövs]

Folktro

redigera

I folktron i vissa delar av Sverige ansågs nötskrikan vara en lyckobringade fågel som exempelvis kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet var den däremot en olycksfågel och där ansågs det att om man stötte på en nötskrika när man var på väg någonstans i ett ärende så var det bäst att vända om.[19] Andra historier berättar även att nötskrikan var frun till vattenväsnet Näcken, som själv ansågs vara ett väsen med onda avsikter.

Referenser

redigera
  1. ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av nötskrika – Garrulus glandarius (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.37090. Läst 22 mars 2022. 
  2. ^ [a b] BirdLife International 2016 Garrulus glandarius . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 7 januari 2023.
  3. ^ Carl von Linné (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 824. Arkiverad från originalet den 19 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150319115418/http://dz1.gdz-cms.de/index.php?id=img&no_cache=1&IDDOC=265100. Läst 15 augusti 2008  Arkiverad 19 mars 2015 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ Eurasian Jay i engelskspråkiga Wikipedia, läst 10 april 2007
  5. ^ Charles Vaurie, (1954) Corvidae: Systematic Notes on Palearctic Birds. No. 5, American Museum Novitates, The American Museum of Natural History, City of New York, 28 juni, Nr 1668 (Pdf)
  6. ^ Steve Madge and Hilary Burn, Crows and Jays, Helm Identification Guides, ISBN 0-7136-3999-7
  7. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  8. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
  9. ^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
  10. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  11. ^ [a b c d] Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström i samarbete med Peter J. Grant (1999). Fågelguiden. Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Bonniers. sid. 150. ISBN 91-34-51038-9 
  12. ^ Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
  13. ^ [a b c d e] Johan Elmberg (2012) Nötskrikans vintervanor, Vår Fågelvärld, nr.5, sid:12, ISSN 0042-2649
  14. ^ [a b c] Garrulus, Skriksläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  15. ^ Ursing, Björn (1951). Däggdjur och fåglar. Nordisk Rotogravyr 
  16. ^ Eichelhäher i tyskspråkiga Wikipedia, läst 10 april 2007
  17. ^ [a b c] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  18. ^ [a b] Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:77
  19. ^ Ebbe Schön: Folktrons ABC (Carlsson Bokförlag, Stockholm 2004), s. 199.

Källor

redigera
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

redigera
  NODES
INTERN 7
Note 4