Neon

Ångtryck
	Neon
He; ↑; Ne; ↓; Ar	Fluor ← Neon → Natrium
Generella egenskaper
Relativ atommassa	20,1797(6) u
Utseende	Färglös i gasform
Fysikaliska egenskaper
Densitet	0,9002 g/L
– flytande, vid kokpunkten	1,207 g/cm3
Aggregationstillstånd	Gas
Smältpunkt	24,56 K (−248,59 °C)
Kokpunkt	27,104 K (−246,046 °C)
Trippelpunkt	24,556 K (−248,594 °C); 43,37 kPa
Kritisk punkt	44,4918 K (−228,6582 °C); 2,7686 MPa
Molvolym	13,23 × 10−6 m³/mol
Smältvärme	0,335 kJ/mol
Ångbildningsvärme	1,71 kJ/mol
Specifik värmekapacitet	1 031 J/(kg × K)
Molär värmekapacitet	20,79 J/(mol × K)
Atomära egenskaper
Atomradie	38 pm
Kovalent radie	69 pm
van der Waalsradie	154 pm
Elektronaffinitet	0 kJ/mol
Jonisationspotential	Första: 2 080,7 kJ/mol; Andra: 3 952,3 kJ/mol; Tredje: 6 122 kJ/mol; Fjärde: 9 371 kJ/mol; (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[He] 2s2 2p6
e− per skal	2, 8
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	0
Elektronegativitet	; 4,789 (Allenskalan)
Diverse
Kristallstruktur	Kubisk ytcentrerad (fcc) ;
Ljudhastighet	435 m/s
Värmeledningsförmåga	0,0491 W/(m × K)
Magnetism	Diamagnetisk
Magnetisk susceptibilitet	−3,8 × 10−9
Brytningsindex	1,000067
Identifikation
CAS-nummer	7440-01-9
EG-nummer	231-110-9
Pubchem	23935
RTECS-nummer	QP4450000
Historia
Namnursprung	Från grekiska neos, ”ny”.
Förutsägelse	William Ramsay (1897)
Upptäckt och första isolation	William Ramsay & Morris Travers (1898)
Stabilaste isotoper
Säkerhetsinformation
	Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier
	GHS-märkning av farliga ämnen enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) på grundval av följande källa:
; Gasflaska
H-fraser	H280
P-fraser	P403
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

För spindelsläktet, se Neon (djur).

Neon är ett icke-metalliskt grundämne som har kemiskt tecken^[15] Ne och atomnummer 10. Neon är en ädelgas, som bland annat används i lysrör, så kallade neonrör. När ett neonlysrör lyser blir ljuset rött till orange, men neon kan blandas med andra ädelgaser som till exempel krypton för att få andra färger.

Egenskaper

Glödande ultrarent neon.

Neonets trippelpunkt är 24,5561 K, vilket är en fixpunkt i International Temperature Scale of 1990.^[16]

Historik

Ett neonfyllt glasrör lyser upp med hjälp av elektrisk ström och bildar förkortningen för neon.

Neon upptäcktes år 1898 av Sir William Ramsay och den 20 år yngre Morris Travers. De försökte från början framställa en ädelgas med en atomvikt på cirka 20 genom att försiktigt avdunsta syre och kväve från flytande luft och sedan granska gasen som var kvar, men istället hittade de en gas med atomvikten 84, det vill säga krypton. De trodde då att gasen med atomvikten 20 hade förångats med syret och kvävet. De försökte igen genom att framställa tre liter argon och sedan föra ned behållaren (med argonen) i flytande luft, reducera trycket och ta vara på den gas som avdunstade först. När urladdningen vid en spektralanalys av provet gick genom röret lyste gasen med en karmosinröd färg. När de sedan gjorde an spektralanalys på gasen visade det sig att den hade många linjer i det röda våglängdsområdet och några få gröna och violetta.

När de skulle namnge gasen frågade Ramsay sin trettonåriga son och han sade prompt "Novium - för den är ju ny". Ramsay tyckte om förslaget, men tyckte att "neon" som kommer från grekiska ordet "neos" som också betyder 'ny' - passade bättre med de redan namnbestämda argon och krypton.

Utvinning

Eftersom neon har en så låg kokpunkt (-246,08 °C) utvinns den som de flesta andra ädelgaser (utom helium) genom fraktionerad destillation av flytande luft.^[17]

Gas	Kokpunkt (°C)	Andel av luft
Neon	−246,08	0,00153 %
Argon	−185,9	0,934 %
Krypton	−152,3	0,0001 %
Xenon	−107,1	0,000005 %
Syre	−183,0	20,947 %
Kväve	−195,8	78,084 %

Användning

Neon

Neon används främst som gasfyllnad i lysrör som används för ljusreklam och prydnad. Vid tillverkning av neonlysrör fylls röret med neon till olika millibartryck beroende på rörets diameter och elektroder sätts fast i ändarna. Vid tändning läggs en spänning på i Sverige upp till 10 000 volt över elektroderna. (dispens för 12 000 V kan utfärdas). För ett rött neonrör med diameter 17mm och längd 2 meter är tändspänningen 1600 volt och driftspänningen 850 volt.^[18] Neonet ger ett rött sken. Vill man ha andra färger används främst gasen argon vilken är blålysande. Där kan man med tillsatser av färgpulver och användade av filterglas få valfri färg. Kvicksilver används för att uppnå ultraviolett ljus i kombination med ljuspulver, även om rött också framställs med argon i filterglas. Det finns inget kvicksilver i ett neonrör fyllt med just neon.

Neon används ofta kommersiellt i elektronrör, i överspänningsskydd och i flytande form som kylmedium.

Se även

Referenser

Noter

^ Michael E. Wieser und Tyler B. Coplen: Atomic weights of the elements (IUPAC Technical Report) In: Pure and Applied Chemistry Vol. 83, No. 2, 2011, S. 359–396.
^ IUPAC, Standard Atomic Weights Revised 2013.
^ Hammond, C.R. (2000). The Elements, in Handbook of Chemistry and Physics 81st edition. CRC press. sid. 19. ISBN 0849304814. http://www-d0.fnal.gov/hardware/cal/lvps_info/engineering/elements.pdf
^ Preston-Thomas, H. (1990). ”The International Temperature Scale of 1990 (ITS-90)”. Metrologia 27: sid. 3–10. doi:10.1088/0026-1394/27/1/002. ISSN 0026-1394. http://www.bipm.org/en/publications/its-90.html.
^ [a b] Haynes, William M., red (2011). CRC Handbook of Chemistry and Physics (92nd ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 1439855110 .
^ Shuen-Chen Hwang, Robert D. Lein, Daniel A. Morgan (2005). "Noble Gases". Kirk Othmer Encyclopedia of Chemical Technology. Wiley. pp. 343–383. doi:10.1002/0471238961.0701190508230114.a01.
^ David R. Lide (red.): Geophysics, Astronomy, and Acoustics, sid. 14:49, i: CRC Handbook of Chemistry and Physics, uppl. 90 (internetversion: 2010), CRC Press / Taylor and Francis. vid 0 °C.
^ Magnetic susceptibility of the elements and inorganic compounds Arkiverad 12 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine., in Lide, David R., red (2005). CRC Handbook of Chemistry and Physics (86th ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 0-8493-0486-5
^ Weast, Robert C. (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145. ISBN 0-8493-0470-9. De angivna värdena har här räknats om enligt SI.
^ Royal Society of Chemistry – Visual Element Periodic Table
^ – Online Etymological Dictionary
^ Ramsay, William, Travers, Morris W. (1898). ”On the Companions of Argon”. Proceedings of the Royal Society of London 63 (1): sid. 437–440. doi:10.1098/rspl.1898.0057.
^ ”Neon: History”. Softciências. Arkiverad från originalet den 14 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070314232318/http://nautilus.fis.uc.pt/st2.5/scenes-e/elem/e01000.html. Läst 27 februari 2007.
^ Neon i substansdatabasen GESTIS-Stoffdatenbank hos IFA (Institut für Arbeitsschutz der Deutschen Gesetzlichen Unfallversicherung). Läst 12 mars 2011. (JavaScript krävs)
^ Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]
^ ”International Temperature Scale of 1990”. Bureau International des Poids et Mesures. 1990. http://www.bipm.org/en/publications/its-90.html. Läst 16 maj 2008.
^ Per Enghag (1999). Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 2. Sällsynt – ädelt – aktivt. Stockholm: Industrilitteratur. sid. 240. ISBN 91-7548-553-2
^ Polyteknikeren, Nr 11, 1950.

Vidare läsning

Eriksson, Thomas (1997). Neon: eldskrift i natten. Stockholm: Rabén Prisma. Libris 7408276. ISBN 91-518-3100-7 (inb.)

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Neon.
Bilder & media

[1] Michael E. Wieser und Tyler B. Coplen: Atomic weights of the elements (IUPAC Technical Report) In: Pure and Applied Chemistry Vol. 83, No. 2, 2011, S. 359–396.

[IUPAC-2] IUPAC, Standard Atomic Weights Revised 2013.

[CRC-3] Hammond, C.R. (2000). The Elements, in Handbook of Chemistry and Physics 81st edition. CRC press. sid. 19. ISBN 0849304814. http://www-d0.fnal.gov/hardware/cal/lvps_info/engineering/elements.pdf

[ITS90-4] Preston-Thomas, H. (1990). ”The International Temperature Scale of 1990 (ITS-90)”. Metrologia 27: sid. 3–10. doi:10.1088/0026-1394/27/1/002. ISSN 0026-1394. http://www.bipm.org/en/publications/its-90.html.

[b92-5] [a b] Haynes, William M., red (2011). CRC Handbook of Chemistry and Physics (92nd ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 1439855110 .

[6] Shuen-Chen Hwang, Robert D. Lein, Daniel A. Morgan (2005). "Noble Gases". Kirk Othmer Encyclopedia of Chemical Technology. Wiley. pp. 343–383. doi:10.1002/0471238961.0701190508230114.a01.

[7] David R. Lide (red.): Geophysics, Astronomy, and Acoustics, sid. 14:49, i: CRC Handbook of Chemistry and Physics, uppl. 90 (internetversion: 2010), CRC Press / Taylor and Francis. vid 0 °C.

[8] Magnetic susceptibility of the elements and inorganic compounds Arkiverad 12 januari 2012 hämtat från the Wayback Machine., in Lide, David R., red (2005). CRC Handbook of Chemistry and Physics (86th ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 0-8493-0486-5

[9] Weast, Robert C. (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145. ISBN 0-8493-0470-9. De angivna värdena har här räknats om enligt SI.

[10] Royal Society of Chemistry – Visual Element Periodic Table

[11] – Online Etymological Dictionary

[12] Ramsay, William, Travers, Morris W. (1898). ”On the Companions of Argon”. Proceedings of the Royal Society of London 63 (1): sid. 437–440. doi:10.1098/rspl.1898.0057.

[13] ”Neon: History”. Softciências. Arkiverad från originalet den 14 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070314232318/http://nautilus.fis.uc.pt/st2.5/scenes-e/elem/e01000.html. Läst 27 februari 2007.

[GESTIS-14] Neon i substansdatabasen GESTIS-Stoffdatenbank hos IFA (Institut für Arbeitsschutz der Deutschen Gesetzlichen Unfallversicherung). Läst 12 mars 2011. (JavaScript krävs)

[15] Svenska Kemisamfundet, nomenklaturutskottet, Visste du att?, Kemin är ett teckenspråk [1]

[16] ”International Temperature Scale of 1990”. Bureau International des Poids et Mesures. 1990. http://www.bipm.org/en/publications/its-90.html. Läst 16 maj 2008.

[17] Per Enghag (1999). Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 2. Sällsynt – ädelt – aktivt. Stockholm: Industrilitteratur. sid. 240. ISBN 91-7548-553-2

[18] Polyteknikeren, Nr 11, 1950.

[15]

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[16]

[17]

[18]