Slaget vid Düna
Slaget vid Düna, även känt som Övergången vid Düna eller Slaget vid Riga, var ett fältslag under det stora nordiska kriget som stod den 9 juli 1701 vid floden Düna omedelbart norr om Riga, Lettland, mellan kung Karl XII:s svenska armé och kung August II, den starkes och Adam Heinrich von Steinaus polsk-sachsiska armé. Den svenska armén vann en avgörande taktisk seger.
| Slaget vid Düna | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av stora nordiska kriget | |||||||
 | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige
|
 Sachsen  Hertigdömet Kurland  Ryssland
| ||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||
| Karl XII
|
Heinrich von Steinau[1] Otto Arnold Paijkull Ferdinand Kettler[2] Anikita Repnin[3]
| ||||||
| Styrka | |||||||
| 7 000 man[1] | 20 000 man[1] | ||||||
| Förluster | |||||||
| 100 döda 400 sårade[1][4] |
1 300 döda och sårade 700 tillfångatagna[1][4] 36 kanoner tillfångatagna | ||||||
Bakgrund
redigeraEfter Narvasegern i november 1700 beslöt Karl XII att marschera mot August den starke och hans sachsiska armé, som befann sig söder om floden Düna, istället för att inleda ett fälttåg in i Ryssland. I december slog armén vinterkvarter vid slottet Lais norr om Dorpat (Tartu). Epidemier hade drabbat trupperna i lägren, men i maj 1701 kom förstärkning om nästan 10 000 man och svenskarna lämnade Lais. Den 17 juni lämnade hären Dorpat och gick mot Düna med 19 000 man. Den 7 juli stod huvudarmén utanför Riga. På den västra sidan om floden hade August II:s trupper grupperats, men de var osäkra på om svenskarna tänkte gå över floden vid Kokenhusen eller Riga och förberedde sig därför vid båda ställena.[5]
Förberedelser
redigeraUnder vintern och våren hade generalguvernören i Livland, Erik Dahlbergh, förberett flodövergången genom att samla eller tillverka båtar, pråmar, fyra flytande blockhus utrustade med tio kanoner vardera och en mindre korvett med sexton kanoner. Dessutom hade en flottbro för kavalleriet och artilleriet byggts.[5]
Slaget
redigeraÖvergången skedde klockan 4 på morgonen den 9 juli sedan de svenska trupperna gått ombord på fartygen på kvällen. Cirka 195 pråmar och mindre båtar fanns tillgänglig för övergången.[6] Det blåste kraftigt, men under natten mojnade vinden och det klarnade upp. Inledningsvis hade svenskarna skydd av en holme, men när de rundat den blev vattnet strömt och sachsarna började beskjuta dem. Elden ställde endast till mindre skador, medan det svenska artilleriet från fästningen i Riga och från de flytande blockhusen var kraftig. von Steinau skulle senare uttala sig om att Rigas träffsäkra artilleri var en stor anledning att svenskarna lyckades med övergången.[6] Efter en överfart på 30 till 45 minuter kunde landstigning ske, varvid svenskarna direkt hamnade i strid med sachsiska bevakningsstyrkor.[1] Karl XII var även notorisk för att vara orädd oavsett odds eller utkomst och landsteg först i den första båten tillsammans med Livgardet.[6] Efter gardet kom Dalregementet och Västmanlands och Upplands infanteriregementen.[6] Det började blåsa upp igen vilket gjorde det omöjligt att få ut flottbron. Kavalleriet och artilleriet kunde därför inte delta i den kommande striden.[5]
Efter tre sachsiska anfall fann den sachsiske befälhavaren von Steinau det svenska motståndet som alltför hårt och drog sig tillbaka. Han gav strax order om ett nytt anfall, som svenskarna lyckades avvärja. Efter ett krigsråd beslöt von Steinau att avbryta striden och dra tillbaka trupperna i god ordning istället för att riskera ett fullständigt nederlag.[5]
Sachsarna retirerade mot Cobron, men svenskarna som endast hade mindre kavalleristyrkor kunde inte förfölja dem på allvar. Kavalleriet kunde föras över floden först senare på morgonen. När hela armén kommit över floden marscherade den mot Cobron, som nu övergivits av den sachsiska armén. På ön Lützenholm hade 400 ryssar blivit kvar och en svensk styrka på 500 man fick i uppdrag att ta dem tillfånga. Ryssarna gjorde kraftigt motstånd, vilket ledde till att en ren massaker bröt ut. Karl XII gav order om att slakten skulle upphöra, men då levde enbart tjugotalet ryssar.[5]
Följder
redigeraÖvergången av Düna var en taktisk seger och ytterligare en framgång för Karl XII, vilken imponerade på Europa. Den sachsiska armén hade dock inte lidit ett förkrossande nederlag och August II:s armé var i det närmaste lika stark som tidigare. Karl XII fick vänta med att ta sig an den ryske fienden och istället fortsätta in i Polen för att få till ett avgörande.[1] [5]
Referenser
redigeraNoter
redigeraTryckta källor
redigera- Olle Larsson, Stormaktens sista krig (2009) Lund, Historiska Media. ISBN 978-91-85873-59-3
- Ericson, Lars m fl: Svenska Slagfält, Wahlström & Widstrand 2003, ISBN 91-46-20225-0
- Peter Ullgren, Det stora nordiska kriget 1700-1721 (2008) Stockholm, Prisma. ISBN 978-91-518-5107-5
- Ericson, Sjöslag och rysshärjningar (2011) Stockholm, Norstedts. ISBN 978-91-1-303042-5
- Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, Volym 21–22 (1861)
- Gary Dean Peterson, Warrior Kings of Sweden: The Rise of an Empire in the Sixteenth and Seventeenth Centuries (2007). McFarland.
- Ulf Sundberg, Sveriges krig 1630-1814 (2010) Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
- Kuvaja, Christer, Krigen kring Östersjön - Karolinska krigare 1660-1721, Schildts Förlags AB, Helsingfors 2008, ISBN 978-951-50-1823-6.
- Alex, Svensson, Karl XII som fältherre, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Stockholm 2001
Externa länkar
redigera
Wikisource har originalverk som rör Slaget vid Düna.