Venusfiguriner

paleolitiska figuriner av kvinnogestalter, med överdrivna erogena zoner

Venusfiguriner är ett samlingsbegrepp för fler än 200 kvinnofiguriner, vilka återfunnits i stora delar av Europa och i den asiatiska delen av Ryssland, och kunnat dateras till senpaleolitikum.

Venus från Hohle Fels är världens äldsta kända venusfigurin.
Venus från Willendorf.
Venus från Dolní Věstonice är världens äldsta venusfigurin av keramik.

Venusfigurinerna har vissa gemensamma drag:

  • de är oftast avbildade upprättstående
  • ansiktena är oftast utan detaljer och riktade mot marken
  • erogena zoner är ofta överdrivna och icke-erogena zoner, såsom armar och ben, är ofta nedtonade
  • de har ofta huvudbonad eller håruppsättning
  • de är oftast nakna

Historik

redigera

Den första upptäckterna av venusfiguriner gjordes under andra hälften av 1800-talet. Flera viktiga fynd gjordes runt sekelskiftet 1800/1900. Venus från Brassempouy upptäcktes 1893 av Édouard Piette och fyra år senare fann Salomón Reinach täljstensstayetten Venus från Grimaldi i en av Balzi Rossigrottorna nära den fransk-italienska gränsen vid Medelhavet. Venus från Willendorf, den mest berömda venusfigurinen, grävdes upp 1908 i ett lössjordslager i Donaudalen i Österrike.

Datering

redigera

Figurinerna har hittats över hela Europa och kommer såväl från aurignacienkulturen (35 000–16 000 före Kristus), gravettienkulturen (26 000–20 000 före Kristus) och magdalénienkulturen (20 000–10 000 före Kristus). Dateringen är ofta problematisk, eftersom fyndkontext i många fall saknas på grund av figurerna hittades vid rovgrävningar utan dokumentation i början av 1900-talet[källa behövs]. Bland annat av detta skäl kan figuriner felklassificeras som yngre än de är. Det finns dock exempel på figuriner som med säkerhet tillhör aurignacienkulturen, bland annat Venus från Hohle Fels och Venus från Galgenberg samt andra djur- och människofigurer från Vogelherd och Hohle Fels i södra Tyskland.[1]

Det finns en väsentlig skillnad mellan figuriner från gravettien- respektive magdalenienkulturerna. I det förstnämnda fallet utgör venusfigurinerna majoriteten av det totala antalet upphittade figurer, medan det under magdalenienkulturen var vanligare med djurfigurer än med venusfiguriner. Ännu en skillnad är att få gravettienfiguriner har inristningar, vilket är vanligt för magdalenienfiguriner.[2]

Geografisk utbredning

redigera
  • Gravettienkulturen (Västeuropa)
  • Pavlovian (Centraleuropa)
  • Kostenkian (Ryssland)
  • Mal'ta (Sibirien)

Då tidsperioder sammankopplas med geografisk utbredning, används ytterligare de två kategorierna Tursac Interstadial (21 000 före Kristus) i Västeuropa och Briansk Interstadial (21 000 - 18 000 före Kristus) i Östeuropa), vilka inkluderar de fyra ovanstående vilket betyder att kulturernas utbredning i tiden under nämnda interstadialer. Östeuropa skiljer sig kulturellt och kontextuellt från Västeuropa på flera punkter. I Västeuropas gravettienkultur levde man till exempel i huvudsak i grottor och bergrum och sällan på öppna platser, medan huskonstruktioner utan relation till grottor eller bergrum var vanliga i Östeuropa. Det är också i sådana huskonstruktioner som venusfiguriner påträffats i Östeuropa.[2]

Utseende och funktion

redigera

Material

redigera

Figurinerna har tillverkats i kalksten, serpentin, täljsten, mammutelfenben och keramik. Vid Dolní Věstonice har påträffats spår efter en keramikfabrik, där venusfiguriner modellerats och bränts. Den äldsta venusfigurin som påträffats är Venus från Hohle Fels, vilken är omkring 35 000 år gammal och snidad i mammutelfenben.

Funktion och tolkningar

redigera

En uppfattning är att figurinerna avbildar modergudinnor, vilka ingått i samhällenas religiösa system. Andra har menat, att figuriner som Venus från Lespugue och venusfiguriner från Balzi Rossi, illustrerar alternativa medvetandetillstånd och shamanistiska riter. Venusfigurinernas överproportionerade erogena zoner har även bidragit till spekulationer om att dessa var pornografika.[3]

Venusfiguriner i urval

redigera
Namn Uppskattad ålder, antal år Fyndplats Material bild
Venus från Hohle Fels 35 000 Schwäbische Alb, Tyskland mammutelfenben
 
Venus från Galgenberg 30 000 Niederösterreich, Österrike serpentin
 
Venus från Monpazier 30 000 Monpazier, Frankrike täljsten
Elfenbens-Venus från Kostenki 30 000 Kostenki, Voronezj oblast, Ryssland mammutelfenben
Venus från Dolní Věstonice 27 000 Mähren, Tjeckiska republiken keramik
 
Venus från Gagarino 22 000 Gagarino, Ukraina tuff
Venusfiguriner från Balzi Rossi 22 000–28 000 Balzi Rossi, Italien
Venus från Brassempouy 25 000 Aquitaine, Frankrike mammutelfenben
 
Venus från Lespugue 24 000 Pyrenéerna, Frankrike mammutelfenben  
Venus från Willendorf 24 000 Niederösterreich, Österrike kalksten
 
Venus från Petřkovice 23 000 Mähren, Tjeckiska republiken hematit
 
Venus från Mal'ta 23 000 Irkutsk oblast, Ryssland mammutelfenben
 
Venus från Moravany 23 000 Záhorie, Slovakien mammutelfenben
 
Kalkstens-Venus från Kostenki 21 000–23 000 Kostenki, Voronezj oblast, Ryssland kalksten
Venus från Grimaldi 25 000 Grimaldi, Cosenza, Italien täljsten
Venus från Laussel 20 000 Dordogne, Frankrike kalkstensrelief
 
Venus från Engen 16 000 Peterfels, Engen, Tyskland beckkol
Venus från Maininsk 16 000 Mainink, Sibirien, Ryssland keramik
Venus från Monruz 13 000 Neuchâtel, Schweiz beckkol
Venus från Savignano 10 000–18 000 Savignano sul Panaro, Italien serpentin
 
Venus från Trasimeno - Lago Trasimeno, Italien täljsten
Venus från Parabita 12 000–14 000 Parabita, Italien benet av hästen
 

Se även

redigera

Referenser

redigera
  1. ^ Paul Bahn och Jean Vertut: Journey through the ice age, University of California Press, Berkeley, Kalifornien 1997, sidan 100
  2. ^ [a b] Heidi Knecht, Anne Pike-Tay och Randall White: Before Lascaux, the complex record of the upper Palaeolithic CRC Press, Boca Raton, Florida 1993, sidorna 243-44
  3. ^ Matthias Schultz: Pornography in Clay, Der Spiegel 2005, läst 2011-06-03

Övriga källor

redigera

Vidare läsning

redigera
  • Miranda och Stephen Aldhouse-Green: The quest for the shaman - Shape-shifters, Sorcerers and Spirit-healers of Ancient Europe, Thames & Hudson Ltd, London 2005
  • Rosemary Radford: Goddesses and the Divine Feminine - A Western Religious History, University of California Press, Berkeley 2005
  • Richard Rudgley: Lost civilisations of the stone age, Century, London 1998
  • Wil Roebrocks med flera: Hunters of the golden age, European Science Foundation, University of Leiden 2000

Externa länkar

redigera
  NODES
Note 2