Den siste mohikanen/Kap 15

←  Genom fiendens läger

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Blodbadet vid William Henry

På spår  →

XV.
BLODBADET VID WILLIAM HENRY.

Falköga, som skulle bära ett brev från general Webb på Fort Edvard till överste Munro på William Henry, hade genom försåt råkat i händerna på fransmännen. Den franska överbefälhavaren, markisen av Montcalm, behöll brevet och skickade kunskaparen under bevakning till Munro med ett tillkännagivande, att om denne ville sammanträffa med Montcalm på en öppen plats mellan de båda lägren, så skulle han få del av innehållet i Webbs brev.

Efter mycken tvekan beslöt Munro sig för mötet med Montcalm, varvid denne genast föreslog Munro att kapitulera och hellre ge sig för övermakten än framkalla onödig blodsutgjutelse, i synnerhet som Montcalm, såsom han förklarade, icke kunde svara för sina indianska bundsförvanter. Därmed gav han Munro brevet från Webb att läsa. Långt ifrån att uppmuntra Munro till fortsatt motstånd rådde hans överordnade honom att skyndsamt ge sig och anförde såsom skäl därtill den fullkomliga omöjligheten för honom att skicka en enda man till deras undsättning.

Under det Munro läste denna skrivelse, ändrades hans ansiktsuttryck från militärisk stolthet till djupaste sorg, hans läppar började darra, och på samma gång han lät papperet falla ur sin hand, sjönk hans huvud ned på bröstet, liksom om alla hans förhoppningar hade grusats med ett enda slag.

Då skyndade Montcalm att förklara, att han icke ämnade draga fördel av detta brev för att förödmjuka tappra män, utan de skulle få avtåga med fanor och vapen och under alla militära hedersbetygelser. Detta skulle ske morgonen därpå, den 9 augusti 1757.

De fientliga härar, som hade slagit läger i Horicans vildmarker, tillbragte nu natten till denna dag ungefär på samma sätt, som om de hade råkat varandra på det yppersta fält i Europa. Medan de besegrade voro stilla, dystra och nedstämda, triumferade de segrande. Men det finns gränser för både sorg och glädje; och långt innan morgonvakten kom, stördes de ändlösa skogarnas tystnad endast av ett muntert anrop från någon jublande ung fransman i de framskjutna vaktposterna eller en hotande anmaning från fästet, som strängt förbjöd varje närmande från den fientliga sidan, innan det bestämda ögonblicket var inne. Även dessa tillfälliga hotande ljud upphörde under den dystra timme, som föregår dagens inbrott, och under denna tid skulle en lyssnande fåfängt ha sökt något bevis på tillvaron av de väpnade styrkor, som då slumrade på »den heliga sjöns» stränder.

Under dessa ögonblick av djup tystnad sågs duken, som dolde ingången till ett rymligt tält i det franska lägret, skjutas åt sidan, och en man trädde ut i fria luften. Han var insvept i en kappa, som måhända var avsedd till skydd mot skogarnas kyliga och fuktiga luft, men som lika väl tjänade till att som en mantel dölja hans person. Han fick utan att anropas gå förbi den grenadjär, som vakade över den franska befälhavarens slummer; soldaten endast hälsade honom med den vanliga militära hedersbetygelsen, under det att den andre hastigt begav sig genom den lilla tältstaden i riktning mot William Henry. Så ofta han mötte någon av de talrika vaktposter, som korsade hans väg, besvarade han deras anrop raskt och, som det tycktes, tillfredsställande, ty han fick oföränderligen fortsätta sin vandring utan vidare frågor.

Frånsett dessa täta men korta avbrott hade han tyst förflyttat sig från lägrets medelpunkt till dess mest framskjutna utposter, då han nalkades den soldat, som höll vakt närmast fiendens verk. Då han kom fram, mottogs han med det vanliga anropet:

»Qui vive?» (Vem där?)

»France», ljöd svaret.

»Le mot d'ordre?» (Fältropet?)

»La victoire» (Segern), sade den andre, i det han närmade sig tillräckligt för att göra sig hörd genom en hög viskning.

»C'est bien. Vous vous promenez bien matin, monsieur» (Det är bra. Ni är ute och går i god tid på morgonen, min herre), svarade vakten, i det han ändrade ställning från färdigt gevär till vila gevär.

»Il est nécessaire d'être vigilant, mon enfant» (Man får lov att vara vaksam, min gosse), anmärkte den andre, i det han lät en flik av sin kappa falla och såg honom i ansiktet på nära håll, under det att han, fortfarande på väg till det brittiska fästet, gick förbi. Posten ryckte till, hans gevär skramlade väldigt, under det han skyldrade på det mest vördnadsfulla sätt, och när hans vapen åter intagit sin förra ställning och han vände sig om för att fortsätta att marschera på sin post, mumlade han mellan tänderna:

»Il faut être vigilant en vérité; je crois que nous avons là un caporal, qui ne dort jamais» (Ja, man måste sannerligen vara vaksam; jag tror, att vi där ha en korpral, som aldrig sover).

Officern gick vidare och låtsade inte höra de ord, som vaktposten i sin överraskning lät undfalla sig, och han stannade inte någon mera gång, förrän han hunnit fram till den låga stranden och befann sig i tämligen farlig närhet till fästets västra vattenbastion. Den av moln förmörkade månens ljus var tillräckligt starkt att göra föremålens ytterlinjer synliga, om än dunkelt. Han iakttog därför den försiktigheten att taga plats mot en trädstam, där han stod och stödde sig under några minuter och tycktes med djup uppmärksamhet betrakta de engelska verkens mörka och tysta förskansningar. Hans blick på vallarna var ej en nyfiken eller sysslolös åskådares, utan hans ögon vandrade från punkt till punkt på ett sätt, som visade hans kunskap i vad som hörde till krigföring, på samma gång det förrådde, att hans undersökning inte saknade en tillsats av misstro. Slutligen tycktes han dock vara tillfredsställd; och sedan han otåligt kastat blicken uppåt mot toppen av berget i öster, liksom om han längtade efter att morgonen skulle randas, stod han i begrepp att vända om samma väg han kommit, då ett svagt ljud från bastionens närmaste hörn nådde hans öron och förmådde honom att stanna kvar.

Just då sågs en gestalt närma sig vallens rand och ställa sig där för att, som det syntes, i sin tur betrakta det franska lägrets avlägsna tält. Därpå vändes gestaltens huvud mot öster, som om han likaledes otåligt avbidade dagsljusets framträdande, varpå han lutade sig mot vallen och tycktes betrakta sjöns spegelklara yta, vilken liksom ett himlavalv i vattnet tindrade med sina tusentals avspeglade stjärnor. Det dystra ansiktet, den ovanliga timmen och den väldiga gestalten lämnade icke något tvivel övrigt om hans person. Grannlagenhet lika väl som försiktighet manade nu officern att draga sig tillbaka, och han hade därför redan varsamt förflyttat sig omkring trädstammen, då ett annat ljud väckte hans uppmärksamhet och ännu en gång hejdade hans steg. Det var en svag och nästan omärklig rörelse i vattnet, varpå ett skrapande ljud hördes bland kiselstenarna på stranden. I nästa ögonblick såg han en mörk skepnad liksom dyka upp ur själva sjön och utan något vidare buller smyga sig i land på ett par stegs avstånd från det ställe, där han själv stod. I nästa ögonblick lyftes långsamt en bössa mellan hans ögon och vattenspegeln, men innan skottet hann brinna av, hade han själv lagt sin hand på fängpannan.

»Hugh!» utropde vilden, vars lömska skott på detta egendomliga och oväntade sätt hade hindrats.

Utan att svara lade den franska officern sin hand på indianens axel och ledde honom under djup tystnad bort på något avstånd från ett ställe, där deras följande samtal skulle ha kunnat medföra farliga följder och där åtminstone en av dem tycktes söka ett offer. Efter att ha slagit upp sin kappa, så att hans uniform och S:t Louisordens kors, som hängde på hans bröst, blevo synliga, frågade Montcalm strängt:

»Vad vill det här säga? Vet inte min son, att stridsyxan blivit nedgrävd mellan engelsmännen och hans kanadiska fader?»

»Vad skola huronerna göra?» svarade vilden, som också, fastän ofullkomligt, talade franska språket. »Ingen enda krigare har fått någon skalp, och blekansiktena sluta vänskap.»

»Åhå, min kära Le Renard subtil! Detta tycks mig vara ett något överdrivet nit hos en vän, som så nyligen var en fiende. Hur många solar ha gått ned, sedan Le Renard slog engelsmännens krigsstolpe?»

»Var är den solen?» frågade den dystra vilden. »Bakom kullen, och det är mörkt och kallt. Men när den återvänder, skall det bli ljust och varmt. Le Subtil är sin stams sol. Moln och många berg ha legat mellan honom och hans folk, men nu skiner solen, och himmelen är klar.»

»Att Le Renard har makt över sitt folk, vet jag väl», sade Montcalm, »ty i går gick han på jakt efter deras skalper och i dag lyssna de till honom vid rådselden.»

»Magua är en stor hövding.»

»Må han då bevisa det genom att lära sitt folk, hur det bör uppföra sig mot våra nya vänner.»

»Varför har Kanadas hövding fört sina unga män in i skogarna och avskjutit sina kanoner på det där jordhuset?» frågade den sluga indianen.

»För att betvinga det. Min konung äger landet, och er fader fick befallning att driva bort dessa engelska inkräktare. De ha samtyckt till att gå, och nu kallar han dem inte längre fiender.»

»Det är bra. Magua tog stridsyxan för att färga den med blod. Den är nu blank; när den blir röd, skall den grävas ned.»

»Men det är Maguas plikt att inte fläcka Frankrikes liljor. Fienderna till den stora kungen på andra sidan om det salta vattnet äro hans fiender; hans vänner äro huronernas vänner.»

»Vänner!» upprepade indianen föraktfullt. »Må min fader ge Magua sin hand.»

Montcalm, som insåg, att hans inflytande över de krigiska stammar, han hade samlat omkring sig, måste bevaras genom foglighet snarare än med våld, efterkom motvilligt den andres begäran. Vilden lade den franska befälhavarens finger på ett djupt ärr på sitt bröst och frågade därpå stolt:

»Vet min fader, vad detta är?»

»Vilken krigare vet inte det? Det är märket efter blykulan, som träffat.»

»Och detta?» fortfor indianen, i det han vände den andre sin nakna rygg; ty hans kropp var nu icke höljd i den vanliga kalikåmanteln.

»Detta! Min son har blivit grymt misshandlad här. Vem har gjort det?»

»Magua sov tungt i engelsmännens hyddor, och käpparna ha lämnat märken efter sig», svarade vilden med ett ihåligt skratt, som dock icke dolde eller kunde dölja den grymma förbittring, som var nära att kväva honom. Lugnande sig tillade han därpå plötsligt med den honom medfödda värdigheten: »Gå och säg era unga män, att det är fred! Le Renard subtil förstår att tala till en huronkrigare.»

Utan att värdigas yttra flera ord eller vänta på svar lät vilden bössan falla tillbaka i armvecket och begav sig tyst genom lägret mot skogen, där hans stam höll till. Under det han gick fram, anropades han allt emellanåt av vaktposter, men han bara fortsatte under dyster tystnad och med ytterlig missaktning för anmaningarna av soldaterna, som skonade hans liv endast därför, att de kände igen en indians hållning och gång ej mindre än hans envisa oförvägenhet.

Montcalm stannade länge, nedstämd och dyster, på stranden, där hans följeslagare hade lämnat honom, och grubblade djupt över det vilda lynne, som hans otyglade bundsförvant nyss hade lagt i dagen. Redan hade hans rykte fläckats av ett ohyggligt uppträde, och detta under omständigheter, som voro fruktansvärt lika dem, i vilka han nu befann sig. Under sitt grubbel hade han en skarp förnimmelse av det stora ansvar de ikläda sig, som äro obekymrade om medlen, blott de vinna sina syftemål, och av hela faran att sätta i gång en drivkraft, som det överstiger mänsklig förmåga att styra. Men så förjagade han denna tankegång, som han betraktade som en svaghet i ett dylikt ögonblick av triumf, och vände om till sitt tält, varvid han i förbigående gav order om den signal, som skulle väcka hären ur dess sömn.

De första slagen på de franska trummorna återskallade från fästets sköte, och kort därpå fylldes dalen av den krigiska musikens toner, som långt utdragna, gälla och livliga höjde sig över sitt skrällande ackompanjemang. Segrarnas horn blåste muntra och glättiga strofer, till dess den sista eftersläntaren i lägret befann sig på sin post, varemot de brittiska trumpeterna förstummades i samma ögonblick de hade givit sin gälla signal. Emellertid hade det dagats, och när den franska härens linje var färdig att mottaga sin general, kastade en glänsande sol sina strålar utefter de glittrande leden. Därpå tillkännagavs officiellt den framgång, som redan var så väl känd; den gynnade trupp, som hade valts att bevaka fästets portar, avskildes och defilerade för sin befälhavare, signalen till dess ankomst gavs, och alla vanliga förberedelser för ett ombyte av herrar beordrades och verkställdes omedelbart under det omtvistade fästets kanoner.

En helt annan anblick erbjödo den engelsk-amerikanska härens led. Så snart den manande signalen hade givits, visade sig där alla tecken till en brådskande och nödtvungen avmarsch. De surmulna soldaterna togo sina oladdade gevär och ryckte in på sina platser med en uppsyn, som utvisade, att deras blod hade upphetsats av den föregående kampen och att de endast önskade ett tillfälle att hämnas en smälek, som alltjämt sårade deras stolthet, hur väl den än doldes under ett noggrant iakttagande av alla den militära disciplinens föreskrifter. Kvinnor och barn sprungo hit och dit, somliga bärande de torftiga kvarlevorna av sina tillhörigheter, andra sökande i leden efter de ansikten, till vilka de blickade upp för att finna skydd.

Munro visade sig bland sina tysta trupper med fast hållning, men nedstämd. Det var tydligt, att det oväntade slaget hade träffat honom djupt i hjärtat, fastän han kämpade att bära sin olycka som en man.

Heyward kände sig rörd av det lugna men talande uttrycket av hans sorg. Han hade fullgjort sina egna åligganden och skyndade nu fram till den gamla mannens sida för att få veta, på vad sätt han särskilt kunde stå honom till tjänst.

»Mina döttrar!» var det korta och uttrycksfulla svaret.

»Min Gud, äro då inte redan åtgärder träffade för deras bästa?»

»I dag är jag endast soldat, major Heyward», sade veteranen. »Alla, som ni här ser, ha lika stora anspråk på att vara mina barn.»

Heyward hade hört nog. Utan att förlora ett enda av de ögonblick, som nu hade blivit så dyrbara, skyndade han till Munros bostad för att söka systrarna. Han fann dem i dörren till den låga byggnaden, redan beredda till avfärd och omgivna av en larmande och gråtande skara av deras eget kön, som hade samlats kring denna plats med ett slags instinktlikt medvetande om, att detta var den punkt, som sannolikt bäst skulle skyddas. Ehuru Coras kinder voro bleka och hennes anletsdrag förrådde oro, hade hon på intet sätt förlorat sitt lugna uppträdande, varemot Alices förgråtna ögon vittnade om hur ohejdat hon hade överlämnat sig åt sin bittra sorg. Men båda mottogo de Heyward med oförställd glädje, och Cora var mot vanan den, som först talade.

»Fästet är förlorat, om än vårt goda namn, som jag hoppas, är i behåll», sade hon.

»Det strålar klarare än någonsin. Men, bästa miss Munro, det är nu tid att tänka mindre på andra och i stället träffa några åtgärder för er egen räkning. Det militära bruket, stoltheten — den stolthet ni själv skattar så högt — fordrar att er far och jag en kort stund åtfölja trupperna. Var skola ni då finna en lämplig beskyddare åt er mot den förvirring och de slumpens skickelser, som bruka åtfölja en dylik tilldragelse?»

»Någon sådan behövs inte», svarade Cora. »Vem skulle väl drista sig att förolämpa eller skymfa döttrarna till en sådan fader vid ett tillfälle som detta?»

»Jag skulle inte för befälet över det bästa regementet i kungens sold vilja lämna er ensamma», fortfor den unga mannen och såg sig hastigt omkring. »Kom ihåg, att vår Alice inte är begåvad med all er sinnesstyrka, och Gud allena vet, vilken förskräckelse hon kunde komma att utstå.»

»Ni kan ha rätt», svarade Cora och smålog åter fastän vida sorgsnare än förut. »Hör bara! Slumpen har redan skickat oss en vän, när han som bäst behövs.»

Heyward lyssnade och förstod ögonblickligen hennes mening. De låga och allvarliga tonerna av den i de östra provinserna så välbekanta psalmsången träffade hans öron och ledde honom ögonblickligen till ett rum i ett inpå liggande hus, som redan hade övergivits av sina invånare. Där fann han David, som utgöt sina fromma känslor genom det enda medel han någonsin anlitade. Heyward väntade, till dess han av handrörelsens upphörande förstod, att melodien var slut, varpå han genom att vidröra Davids axel påkallade hans uppmärksamhet och i få ord förklarade sin önskan.

»Just så», svarade den okonstlade lärjungen av lsraels konung, när den unga mannen talat ut. »Jag har funnit mycket, som är tilltalande och melodiskt hos flickorna, och det är tillbörligt, att vi, som delat ljuvt och lett under så mycken fara, även hålla troget ihop under freden. Jag skall uppvakta dem, så snart jag slutat min morgonandakt, av vilken nu ingenting annat fattas än lovsången. Vill ni deltaga i den, min vän. Metern är den vanliga, och melodien är känd under benämningen ’Southwell’.»

Efter att ha räckt fram den lilla boken och på nytt med mycken uppmärksamhet givit tonen började David sin sång och sjöng den till slut med orubblig säkerhet. Heyward måste vänta, tills versen var slut, och då han nu såg David befria sig från glasögonen och stoppa boken i fickan, fortfor han:

»Det blir er plikt att se till, att ingen vågar närma sig damerna i råa avsikter eller för att förolämpa dem eller håna deras tappra fars olycka. I denna uppgift skola familjens tjänare understödja er.»

»Just så.»

»Det är mycket möjligt, att indianer och kringstrykande fiender kunna visa sig närgångna, i vilket fall ni har att påminna dem om villkoren för kapitulationen och hota att anmäla deras uppförande för Montcalm. Ett enda ord är tillräckligt.»

»Och i annat fall har jag här något, som är det», svarade David, i det han visade fram sin bok med en min, vari ödmjukhet och tillförsikt voro på ett sällsamt sätt blandade. »Här finnas ord, som, framsagda eller rättare framljungade med tillbörligt eftertryck och i avmätt takt, måste lugna det mest oregerliga lynne:

»Vi rasa dessa hedningar så vilt…»

»Nog!» sade Heyward, avbrytande sångarens musikaliska åkallan. »Vi förstå varandra, och det är nu tid att vi gå var och en till sina plikter.»

Gamut samtyckte, och de uppsökte genast tillsammans flickorna. Cora tog emot sin nya och något ovanliga beskyddare åtminstone med artighet, och även Alices bleka drag livades åter med litet av hennes medfödda skalkaktighet, då hon tackade Heyward för hans omtänksamhet. Han begagnade tillfället att försäkra, att han både gjort så gott omständigheterna tilläto och, efter vad han trodde, fullt tillräckligt för att skydda deras finkänslighet; någon fara förefanns ej. Han talade därpå till och med otvunget om sin avsikt att åter sluta sig till dem, så snart han först tågat några mil i riktning mot Hudson, och tog omedelbart därpå avsked.

Samtidigt gavs signalen till uppbrott, och spetsen av den engelska kolonnen satte sig i rörelse. Då alla vagnar och lastdjur voro upptagna av de sjuka och sårade, hade Cora beslutit sig för att, hellre än att göra intrång på dessas bekvämlighet, uthärda mödorna under en fotvandring. I själva verket måste det oaktat mången stympad och svag soldat släpa fram sina maktlösa lemmar i eftertruppen av brist på nödiga fortskaffningsmedel i denna vildmark. Hela massan befann sig emellertid i rörelse, de svaga och sårade under jämmer och lidande, deras kamrater tysta och surmulna, kvinnorna och barnen fulla av skrämsel, utan att själva veta varför.

Engelsmännen, uppgående i allt till nära tretusen personer, rörde sig långsamt över slätten mot den gemensamma medelpunkten och närmade sig småningom varandra, i den mån deras olika marschriktningar löpte samman till sitt mål, en uthuggning bland de resliga träden, där vägen till Hudson ledde in i skogen. Utefter hela det långsträckta skogsbrynet låg ett mörkt moln av vildar, som åsågo sina fienders avtåg och svävade omkring på avstånd liksom gamar, vilka endast genom det tvång, som närvaron av en överlägsen härstyrka lade på dem, avhöllos från att slå ned på sitt rov. Några få hade till och med strövat fram till de besegrades kolonner, där de under dystert missnöje gingo omkring såsom uppmärksamma men hittills passiva iakttagare av den rörliga hopen.

Förtruppen med Heyward i spetsen hade redan hunnit fram till passet i skogsbrynet och började långsamt försvinna, då Cora fick se Magua smyga omkring bland sina landsmän, förmodligen för att söka inverka på dem med sin illistiga och olycksbringande vältalighet. Ännu syntes dock vildarna benägna att låta sina fiender tåga bort utan att vidare besvära dem. Men då kvinnoskaran närmade sig dem, fängslades en vild och rå hurons blickar av en schals brokiga färger. Han steg fram för att utan minsta tvekan bemäktiga sig den. Mera påverkad av förskräckelse än av kärlek till grannlåten, svepte kvinnan in sitt barn i det efterfikade plagget och tryckte båda hårdare till sitt bröst. Cora tänkte just tala till kvinnan och ge henne det rådet att avstå från den obetydliga saken, då vilden släppte sitt tag i schalen och ryckte det skrikande barnet ur hennes armar. Uppoffrande allting annat åt de kringstående indianernas rovlystnad, rusade modern i vansinnig ångest efter honom för att återfordra sitt barn. Indianen smålog bistert och sträckte ut ena handen för att ge till känna sin benägenhet att göra ett byte, på samma gång han med andra handen svängde barnet, som han höll vid fötterna, över sitt huvud liksom för att höja lösepriset.

»Här…, här…, där… allt… vad som helst!» utropade den andlösa kvinnan, i det hon med famlande och darrande fingrar slet av sig sina lättare klädesplagg. »Tag allt vad jag har, men ge mig mitt barn tillbaka.»

Vilden sparkade undan de värdelösa trasorna, och då han såg, att schalen redan hade blivit en annans byte, förgrymmades hans uppsyn, han krossade barnets huvud mot en sten och kastade de skälvande kvarlevorna för moderns fötter. Ett ögonblick stod denna orörlig likt en bildstod av förtvivlan och såg med vilda blickar ned på det motbjudande föremål, som nyss hade smugit sig till hennes barm och smålett mot henne, och därpå lyfte hon ögon och ansikte mot himmeln liksom för att nedkalla Guds förbannelse över den, som hade förövat det nesliga dådet. Men hon besparades synden av en sådan bön, ty huronen, som drivits till ursinne genom sin missräkning och blivit upphetsad genom åsynen av blod, var nog barmhärtig att krossa hennes huvud med sin tomahåk. Modern segnade ned för hugget och föll, under det hon ännu i döden trevade efter sitt barn med samma hängivna, allt uppoffrande kärlek, varmed hon hade älskat det i livet.

I detta farliga ögonblick satte Magua händerna till munnen och lät höra det olycksbådande och skräckinjajagande stridsropet. De kringspridda indianerna foro upp vid detta välkända rop, liksom kapplöpare ta ett språng vid signalen att lämna målet, och genast steg över slätten och under skogens valv upp ett tjut, vars like väl sällan gått över mänskliga läppar. De, som hörde det, lyssnade med en fasa, som kom blodet i deras ådror att stelna, kände en skräck föga mindre än den, som man kan antaga, att yttersta dagens domsbasuner en gång skola framkalla.

Mer än tvåtusen rasande vildar bröto fram ur skogen vid denna signal och rusade som en stormvind över slätten. Vi skola ej dröja vid de upprörande skräckscener, som nu följde. Döden var närvarande överallt, och detta i sin mest avskräckande och motbjudande gestalt. Motstånd tjänade endast till att uppegga mördarna, som utdelade sina ursinniga hugg ännu långt efter det deras offer hade blivit okänsliga för deras vredesyttringar. Blodet flöt i strömmar; vid anblicken därav råkade vildarna i vanvettig upphetsning, många av dem kastade sig till och med ned på marken och drucko med iver, med djävulsk lystnad av den röda floden.

De exercerade truppavdelningarna slöto sig hastigt tillsammans i fasta massor och försökte skrämma angriparna genom den aktningsbjudande anblicken av en militärisk front. Försöket lyckades till någon del, ehuru allt för många soldater läto de oladdade musköterna ryckas ur sina händer i fåfängt hopp att därigenom blidka vildarna.

Under ett sådant uppträde hade ingen tid att räkna de flyende ögonblicken. Det kunde väl ha varit tio minuter — dem föreföll det som en evighet — som systrarna hade stått fastnaglade på ett ställe, skräckslagna och nästan hjälplösa. När det första slaget föll, hade deras skrikande följeslagerskor trängt sig omkring dem i massa och gjort all flykt omöjlig; och nu, då förskräckelsen eller döden hade förjagat de flesta om ej alla ur deras närhet, sågo de ingen väg öppen utom den, som ledde till deras fienders tomahåker. På alla sidor uppstego skrik, jämmer, uppmuntringsrop och förbannelser. I detta ögonblick fick Alice se en skymt av sin far, som hastigt begav sig över fältet i riktning mot franska hären. Han var i själva verket, obekymrad om varje fara, på väg till Montcalm för att yrka på den ännu dröjande betäckning han hade betingat sig. Väl femtio glittrande yxor och hullingförsedda spjut hotade hans liv, utan att han bekymrade sig därom; men vildarna hyste mitt i sitt värsta raseri respekt för hans rang och hans lugna uppträdande. De farliga vapnen slogos åt sidan av veteranens ännu kraftiga arm eller sänktes självmant efter att ha hotat med en handling, som ingen tycktes ha mod att verkställa. Lyckligtvis sökte Magua sitt offer just i den skara, som Munro nyss hade lämnat.

»Pappa, pappa, vi äro här!» skrek Alice, då han red förbi på tämligen kort avstånd utan att synas ge akt på dem. »Kom till oss, pappa, annars bli vi dödade!»

Ropet upprepades, och det i ordalag och tonfall, som kunde ha rört ett hjärta av sten, men det förblev obesvarat. En gång tycktes verkligen den gamla mannen uppfånga ljudet, ty han stannade och lyssnade; men Alice hade nu fallit medvetslös till marken, och Cora hade sjunkit ned vid hennes sida och böjde sig med aldrig tröttnande ömhet över hennes till utseendet livlösa kropp. Munro skakade på huvudet i den tron, att han hade misstagit sig, och fortsatte sin färd, uteslutande upptagen av den höga plikt, som hans ställning ålade honom.

»Lady», sade David, som, hur hjälplös och onyttig han än var, hittills icke hade haft minsta tanke på att övergiva de åt hans beskydd anförtrodda unga kvinnorna, »här hålla djävlarna sin jubelfest, och detta är ingen passande plats för kristna att dväljas på. Låtom oss stå upp och fly!»

»Gå, och rädda er själv», sade Cora, som fortfarande hade blicken fäst på sin medvetslösa syster. »För mig kan ni inte vidare vara till någon nytta.»

David förstod av den enkla men uttrycksfulla åtbörd, som hon lät åtfölja sina ord, hur oryggligt hennes beslut var. Han betraktade ett ögonblick de mörka gestalter, som på alla sidor om honom bedrevo sina helvetiska utsvävningar, och hans resliga person rätade på sig, i det hans bröst hävdes och varje anletsdrag svällde och tycktes tala med makten av de känslor, som besjälade honom.

»Om den judiske herdegossen kunde kuva Sauls onda ande med tonerna av sin harpa och den heliga sångens ord, torde det ej vara ur vägen att här pröva musikens makt», sade han.

Därpå höjde han sin röst i hela dess styrka och utgöt en ström av toner så mäktiga, att den överröstade till och med larmet på detta blodiga fält. Mer än en vilde rusade fram mot dem i tanke att plundra de värnlösa systrarna på deras dyrbarheter och taga med sig deras skalper; men när de sågo denna besynnerliga och orubbliga figur stå som fastnaglad på sin plats, stannade de för att lyssna. Förvåningen övergick snart till beundran, och de begåvo sig bort till andra och mindre modiga offer, i det de högt uttalade sin tillfredsställelse över det sinneslugn, varmed den vita krigaren sjöng sin dödssång. Uppmuntrad och vilseledd av sin framgång, ansträngde David alla sina krafter för att ge ännu större utsträckning åt ett, såsom han trodde, så heligt inflytande. De ovanliga ljuden uppfångades av en avlägsen vilde, som i raseri ilade från grupp till grupp, liksom om han föraktade att vidröra den vanliga hopen och i stället jagade efter ett offer, som var hans rykte mera värdigt.

Det var Magua, och han utstötte ett tjut av belåtenhet, då han såg, att hans för detta fångar åter voro i hans våld.

»Kom», sade han, i det han lade sin nedsölade hand på Coras dräkt, »huronens wigwam står öppen. Är den inte bättre än den här platsen?»

»Bort!» utropade Cora, i det hon lade händerna över ögonen för att slippa se hans avskyvärda ansikte.

Indianen skrattade hånfullt, i det han höll upp sin rykande hand och sade:

»Den är röd, men blodet kommer från vita ådror.»

»Odjur, det finns blod, ett hav av blod på din själ, ty det är din ande, som har satt detta uppträde i gång.»

»Magua är en stor hövding», svarade den övermodiga vilden. »Vill det mörka håret följa med till hans stam?»

»Aldrig! Slå till, om du har lust, och fullborda din djävulska hämnd.»

Indianen tvekade ett ögonblick, varpå han tog den medvetslösa Alice på sina armar och hastigt begav sig över slätten bort mot skogen.

»Stanna!» skrek Cora och rusade efter honom. »Släpp barnet! Usling, vad gör du?»

Men Magua var döv för hennes röst eller, rättare sagt, han kände sin makt och var besluten att begagna den.

»Stanna, lady, stanna!» skrek David efter den besinningslösa Cora. »Den heliga trollmakten börjar göra sig gällande, och snart skall ni se detta förfärliga tumult stillat.»

Men då han märkte, att han lika litet vann gehör, följde den trogna David efter den vilt springande Cora, varvid han åter höjde sin röst i helig sång och ackompanjerade den genom att i takt svänga sina långa armar i luften. På detta sätt färdades de över slätten mellan de flyende, döda och sårade. Den grymma huronen var ett tillräckligt skydd för sig själv och det offer han bar, men Cora skulle mer än en gång ha fallit för sina vilda fienders hugg, om inte hon hade skyddats av den sällsamma varelse, som gick bakom henne och som nu av de förvånade infödingarna ansågs besatt av vansinnets skyddande ande.

Magua, som väl visste, hur han skulle undvika den mest överhängande faran och tillika gäcka förföljelsen, trängde genom en lång klyfta in i skogen, där han snart återfann de för så kort tid sedan av de resande släppta hästarna, som väntade på hans ankomst under bevakning av en vilde med lika grym uppsyn och ondskefull som han själv. Efter att ha lagt Alice på den ena av hästarna gav han Cora ett tecken att stiga upp på den andra.

I trots av den fasa, som hennes fiendes närvaro väckte, innebar dock redan det att slippa ifrån de blodiga uppträden, som försiggingo på slätten, en ögonblicklig lättnad, för vilken flickan icke kunde vara helt och hållet likgiltig. Hon besteg hästen och sträckte ut sina armar efter systern med ett så bedjande och kärleksfullt uttryck, att icke ens huronen förmådde motstå det. Han lade därför Alice på samma häst som Cora, varpå han fattade tygeln och började sin färd med att tränga ännu djupare in i skogen. När David märkte, att han lämnades ensam, fullkomligt obeaktad, såsom en allt för obetydlig varelse att ens nedgöras, kastade han sina långa ben över sadeln på den häst de hade övergivit och skyndade efter så hastigt som den svåra vägen tillät.

Nere på slätten fortgick ännu det grymma blodbadet ohejdat. På alla håll flydde de olyckliga för sina obarmhärtiga förföljare, under det att den kristna konungens väpnade skaror stodo orörliga, med en likgiltighet, som aldrig har blivit förklarad, och som kvarlämnat en outplånlig fläck på deras anförares eljest blanka vapensköld. Dödens glaven hejdades ej heller, förrän snikenheten tog överhanden över hämndlystnaden. Då först började de sårades skrik och mördarnas tjut att höras mindre ofta, till dess de icke längre träffade de lyssnandes öron eller överröstades av de triumferande vildarnas högljudda, långa och genomträngande segerrop.