konung

Svenska

Substantiv

Böjningar av konung	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	konung	konungen	konungar	konungarna
Genitiv	konungs	konungens	konungars	konungarnas
Som förled i sammansättningar används konunga-.

konung

1. (något högtidligt) manligt statsöverhuvud i en monarki

   1917: Bibeln, 1 Mos 36:34:

   När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter honom.

   Varianter: kung - k(on)ung

   Antonymer: drottning

   Etymologi: Av fornsvenska kungunger, konunger. Av fornnordiska konungr. Av urgermanska *kuningaz, besläktat med kön. Ursprungligen ”någon som hör till familjen”.

   Sammansättningar: konungadöme, konungaförsäkran, konungason

Översättningar

se kung