Det finns förvisso en ramberättelse i Vinterbrand, dessutom en som utvecklar sig till ett äventyr i egen rätt, men huvuddelen av boken består av olika noveller där Viktor Kasparsson tagit sig an diverse makabra mysterier: döda i fel gravar, lyktgubbar, levande fågelskrämmor. Vissa av dessa, som äventyret med lykgubbarna eller det med mylingarna, är effektiva och med god stämning, andra, som det med ett påskägg av tveksam proveniens och i viss mån ensidaren »Psalm 666« är tämligen poänglösa, med svag handling och bleka effekter.

Överlag är Kasparsson bäst i lite längre berättelser, gärna med underliga monster där stämning är viktigare än snabba händelseförlopp. Detta gäller främst huvudberättelsen där han tillsammans med Emilia Varga är på väg mot Östergötland och för att fördriva tiden alltså berättar om tidigare upplevelser; väl där finner de en växtlighet som verkar tagit kål på nästan allt i byn, och endast de gamle är kvar. Detta är väl inte heller det någon av de allra främsta berättelserna, för efter en långsam, krypande uppbyggnad urartar det snart i våld, och våld människor emellan, vilket inte alltid blir helt lyckat utan tenderar att lösas upp i gröt.

Nåväl, ett någorlunda bra album, med en hel del referenser till tidigare fall, så helt acceptabel behållning. ( )