Svea hunds limerickar är kanske främst imponerande som maratonprestation: under varje föreställning av sagda revy framfördes en ny. Inte helt konstigt då om kvaliteten ibland skakar något, med nödrim eller misshandlade anapester.

För att tala med den store doktorn kan en limerick vara såväl rolig som anständig, men de roliga är sällan anständiga, och de anständiga sällan roliga. Något undantag finnes väl, som den om de två bröderna i Spånga:

Det bodde två bröder i Spånga
som var väldigt olika långa.
Dom var glada ändå
när dom tänkte uppå
att de var ju – trots allt – lika många.

Men annars är detta inget för pryda: är det inte direkt ekivokt så är det i alla fall fyllt med andra kroppsfunktioner man normalt undviker att tala med farmor om.

Varje dikt har också fått ett företal med varierande mängd nonsens i: ibland nödvändigt för att limericken i fråga skall kunna förstås, men även i de fall där den klarar sig själv ofta vänligt nog att meddela var man återfinner den stad som använts, eller också bara småfånigt dravel. ( )